top of page
skogslandskap

BERÄTTELSER

Innehållsförteckning

Klicka på titel för gå direkt till berättelsen

  1. Tankar och minnen, Lennart Hasselquist 

  2. Nödåren på 1860-talet

  3. Spanska sjukan ur ett lokalt perspektiv

  4. Ortnamn i Hjälmseryd

  5. Moagatan - då och nu

  6. Slåtterängar

  7. Torp och backstugor

  8. Tre personliga händelser

  9. Möcklehult Östra 2:8

  10. Laga skiftet i Möcklehult Östra

  11. Davida Kalla Henning

  12. Lokala namn på fastigheter

  13. Höskulle

  14. Stenbrott - broderskyss

  15. Son dräper sin far

  16. Tanken svindlar

  17. Berättelser, B Johnsson, Y Nilsson

  18. Dikter, Maj-Britt Stork & Ynge Nilsson

Tankar och minnen, Lennart Hasselquist

Lennart Hasselquist, minnesanteckningar som grund för ett kåseri/föredrag i skolan i Möcklehult

 

Tankar och minnen från min uppväxt och barndom i Möcklehult

Först vill jag tacka så hjärtligt för att jag blivit inbjuden att tillsammans med er kura skymning här i skolan och enligt Kents önskan berätta något om min barndom och hur vi ungdomar levde och verkade under 30- och tidigt 40-tal i Möcklehult.

Jag heter Lennart Hasselquist och föddes i Möcklehult 1929.

1945 sökte jag och fick ett jobb som springpojke vid Addo-möbler i Lammhult. Jag hade en önskan om att få lära mig snickaryrket och bli en yrkesman. Min önskan gick i uppfyllelse med råge. 1967 fusionerades Addo- och Facitkoncernerna och 1958 flyttade jag och familjen till Åtvidaberg.

Nu är jag här för att kura skymning med er och, som sagt, berätta något om min barndom och uppväxttid och hur livet tedde sig i Möcklehult på 30- och 40-talet.

På den tiden sprudlade Möcklehult av livslust och glädje. Bondgårdarna brukades intensivt och man fick statligt stöd om man kunde utöka brukningsarealen (sedermera fick man statligt stöd om man  planterade skog på åkrarna). Bland oss unga fanns en stor optimism. Jag vet att vi brukade räkna hur många Möcklehultsbor det fanns i byn. Jag tror att vi räknade in cirka 150 personer.

Men först några ord om vad som gjorde Möcklehult till en central och attraktiv by i området. I Ohs fanns en herrgård med stora arealer och ett el-kraftsbolag. Detta var Ohs brukAB.

Lammhult hade blivit järnvägsstation då Stora Stambanan blivit färdigbyggd i slutet av 1800-talet.

Kommunikationerna var på den tiden dåliga eller till och med obefintliga. Det stora problemet för Ohs bruk var hur man på enklaste, billigaste och snabbaste sätt skulle kunna transportera sina produkter till köparna. Svaret blev att bygga en helt ny väg, raka spåret till närmaste järnvägsstation. Stationen var Lammhult.

Möcklehult råkade ligga i denna linje. Med vägbyggandet följde att södra delen av Möcklehult blev elektrifierat. Elbolaget vid Ohs bruk var dåtidens el-distributör.

Möcklehult fick nu en fyrvägskorsning, halva byn elektrifierad, telefonstation, busslinjer; Lammhult – Möckklehult – Värnamo och åter, Möcklehult – Växjö – Möcklehult. Och sist men inte minst, Möcklehult fick en lanthandel.

Kents farfar, Carl-Fritjof, i dagligt tal kallad ”Fritte” var storbonde, begåvad, framsynt och en mycket företagssam person. Carl-Fritjof hade ett betydande finger med vid besluten som fattades.

Möcklehult var nu den centrala orten bland byarna och mycket folk samlades där.

Nu är vi framme i början av 30-talet. Urbaniseringen hade börjat lite smått, till fördel för Möcklehult. Folk som bodde på torpställen och i skogar sökte sig till centrale orter och då bland annat till Möcklehult.

Folkmängden ökade och ett tiotal fastigheter bildades och bebyggdes. Man hade en förhoppning att arbetstillfällen skulle bli fler och mer inkomstbringande.

Bondgårdarna kunde erbjuda enstaka arbetstillfällen vår och höst vid jordbruket samt i skogen vintertid.

Vissa personer sökte arbete vid sockerbetsfälten ibland annat Västergötland. Arbetena varade i 3-4 veckor vår och höst. I övrigt fanns ett stenhuggeri med fem till sex anställda, ett sågverk där ägaren plus någon till arbetade vid behov. Vidare fanns en smedja, en skomakare, ett måleri samt en byggfirma. Ägarna arbetade i huvudsak själva.

Vi ungdomar hade inte någon samlingslokal där vi kunde träffas och gemensamt ventilera våra idéer och åsikter. Vägskälet och affären blev därför vår samlingspunkt.

Lokalfrågan stod högt på dagordningen. Så småningom fattades beslut om att bilda en ”Folkets husförening” med avsikt att bygga ett Folkets hus. Stadgar angående föreningens verksamhet upprättades, tomtmark anskaffades och började ställas i ordning. Carl-Fritjof var positivt inställd till projektet och bidrog med tomtmark.

En kväll i veckan samlades vi, ett drygt tiotal flickor och pojkar, och läste studiebreven. Vi anordnade också frågesport. Och naturligtvis med fika till. Så småningom löste vi svarsuppgifterna och sände dem till Hermods för rättning.

Att studera vid Hermods kostade en slant. Pengar var en bristvara och särskilt för oss unga. Nu var problemet; Hur skulle vi finansiera kurserna. Beslutet blev att anordna en cabaret-föreställning där vi kunde ta inträde.

Första förställningen blev en succé och följdes av flera. Skolans lokaler kunde inte rymma alla besökare. En loge i en nybyggd ladugård blev platsen för fortsatta föreställningar.

Föreställningarna konkurrerade med de religiösa sammankomsterna. Vi utsattes för förtal och ansågs vara ogudaktiga.

Förtalen blev till en del av vår föreställning och jag kommer ihåg att någon i föreställningen inledde med följande deklamation:

Jag vet att det pratas och skvallras, runt om här i byn

HUR kunde Möcklehults ungdom sjunka, så långt ner i dyn?

Förr gjorde ni på våra möten entré,

Men nu har ni ställt till med cabaret!

Carl-Fritjof var också utsatt för påtryckningar för hans positiva syn på ungdomarnas vilja. Han nödgades ibland vid sina försvarsargument skicka med en Brask lapp: Härtill var jag nöd och tvungen.

Söndag var helgdag och fri från arbete. Då skulle vi gå i söndagsskolan och närvara vid religiösa möten. De flesta föräldrarna var troende och vi skulle gå i deras fotspår och inte vara ogudaktiga. Men vi unga hade en annan syn på tillvaron. Vi ville leka, idrotta och umgås på ett sätt som passade oss.

Vi var några stycken som blev en homogen grupp med likartade intressen och ambitioner. En liten glänta i skogen blev en fotbollsplan, ett snöröjt område på sjön blev bandyplan. Allt arbete med att iordningställa planerna gjorde vi själva.

Vi bildade idrottsföreningen IFK Möcklehult. Fotboll och bandyspel var huvudtemat men också orientering ingick i blygsam form.

Höst och vinterkvällar blev långa och kalla. Vårt tålamod var slut. Vi kunde inte längre vänta på en lokal där vi kunde bedriva våra aktiviteter och ventilera våra idéer. Några ansåg att skollokalerna stod tomma kvällar och helger, skulle kunna utnyttjas av oss. För att få hålla till i skolan krävdes dock ett hållbart skäl. Att bilda en studiecirkel borde väl vara ett skäl skulle kunna duga tyckte någon.

Sagt och gjort.

 

En studiecirkel i svenska språket beställde vi från Hermods i Malmö. Med detta underlag gick vi till skolledningen och framförde vår önskan. Vi fick ett klart besked; Skolans lokaler stod till vårt förfogande.

Vår fotbollsplan – gläntan i skogen – var nu för trång. Antalet kvalificerade fotbollsspelare hade ökat markant. Vi hade ambitioner att gå med i seriesystemet med fastlagd spelordning.

Hittills hade vi spelat vänskapsmatcher mot lag som Lammhult och Rörvik. För seriespel krävdes en fotbollsplan med standardmått.

Med hacka och spade och hjälp av Carl-Fritjofs hästar och redskap anlade vi en idrottsplats. Planens namn blev ”Dövavllen”. En mossodling intill Dövabäcken hitom Rosenlund från Möcklehult sett. Markägare var Carl-Fritjof.

Folkets hus-bygget hamnade i malpåse. Kriget rasade ute i världen. Sverige hade lyckats stå utanför. Industrin i landet ökade sin verksamhet och några från Möcklehult tog sin chans och flyttade till orter där arbete erbjöds.

Vi är nu en bit in på 40-talet. Urbaniseringen accelererar och denna gång till nackdel för Möcklehult men till fördel för orter med etablerad industri. I byn ansågs att något radikalt måste göras för att inte Möcklehult skulle bli helt dränerat på innevånare.

Industrierna i Lammhult bedrev i huvudsak möbeltillverkning och klarade inte att tillverka möbler i takt med efterfrågan. Några industriledare önskade att få arbeten utförda på annan ort, så kallade legoarbeten.

Några Möcklehultsbor förde samtal med en del företagsledare i Lammhult och försökte förmå dem att se Möcklehult som en möjlig plats för industriell verksamhet. Ett aktiebolag bildades och en möbelfabrik byggdes 1946. Tillverkningen blev ”trävita stolar”. Fortsatt bearbetning, ytbehandling och klädsel skedde vid industrin i Lammhult.

Förhoppningen i Möcklehult var nu stor. Ett drygt tiotal personer fick anställning och utflyttningen från byn dämpades. Allt tedde sig ljust. Men säg den glädje som varar för evigt. Helt plötsligt slog elden till. Förhoppning och fabrik blev till aska. Möcklehult fick ta några steg tillbaka.

Ni själva som är här känner den tid som gått och vet vad Möcklehult är idag.

Som ni har hört av min berättelse har Möcklehult präglats av såväl framgång som motgång. Vår ambition var att göra Möcklehult till en attraktiv arbetsplats att leva och bo vid. Jag förmodar och förstår av alla er som är här, att ni har samma ambition som en gång vi hade, att göra Möcklehult till en skön och attraktiv plats att bo och leva i.

Jag önskar lycka till i det arbetet!

Tack så hjärtligt!

Fästpunkt 5
NÖDÅR I VÅR HEMSOCKEN HJÄLMSERYD

Åren 1867-1869 har gått till historien som tre nödår. Det första året 1867 drabbade främst Norrland medan åren 1868 och 1869 drabbade Sydsverige, bland annat våra trakter i Småland.

Sommaren1867 var ovanligt kall, främst i Norrland. Sommar 1868 blev däremot varm och torr i södra Sverige. Detta extrema väder bäddade för tre nödår (1867, 1868 och 1869): Skördarna slog fel och detta ledde till massvält. Generellt sett dog fler människor, färre barn föddes och emigrationen till Nordamerika formligen exploderade. Många fick tigga sig fram och stölder av olika slags livsmedel ökade.

Vid denna tid började nya politiska idéer dyka upp i medelklassen i Sverige nämligen liberalismen som innebar att den enskilda människan blev viktigare än gruppen. Individen skulle sättas i centrum och egoismen blev den väsentligaste drivkraft – inte utan att vi känner igen detta fortfarande. Den som var fattig och hade det svårt fick skylla sig själv och klara sig på egen hand. Ute i bondbyarna nådde inte dessa liberala idéer, där var det mesta som tidigare, uråldriga mönster gällde. Svåra tider med till exempel svält var ett straff eller prövning av Gud.

 Staten erbjöd en viss nödhjälp men den var villkorad enligt liberalismens principer. De som kunde betala för sig kunde köpa sig ur krisen. De flesta saknade ekonomiska tillgångar och blev därför oftast utan mat. Ju fattigare en bonde var desto större blev familjens lidande. Hjälpen nådde inte de som var i störst behov av den. De som fick lida allra mest var barnen.

För att få en uppfattning om nödåren 1868 och -69 har jag studerat Hjälmseryds kyrkoarkiv, främst födelse- och dödslängder, flyttningsregister, församlingsboken och husförhörslängder.

I Hjälmseryds socken fanns vid denna tid närmare 4 000 innevånare och i Möcklehult närmare hundra personer. Befolkningsökningen under 1800-talet hade varit enorm, antalet innevånare inom socknen nästan fördubblades under åren 1800 till 1870. Biskopen i Växjö stift Esaias Tegnér ansåg att befolkningsökningen berodde på den långa freden, vaccinet (mot smittkoppor) och ”potäterna”.  Folk var bofasta och rörde sig mest inom den egna socknen. Inte fler än 50-75 personer lämnade årligen socknen och oftast handlade det om att man flyttade till en grannsocken.

Emigrationen till Nordamerika från våra hemtrakter var blygsam fram till 1867, någon eller några enstaka personer årligen. År 1868 blev en brytpunkt när 42 personer lämnade Hjälmseryds socknen för möjligheternas land på andra sidan Atlanten. Det var både familjer som enskilda människor. Närmare bestämt var det 4 familjer med barn (19 personer sammanlagt), 1 gift par utan barn och 1 torpare som reste ensam medan övriga familjen var kvar hemma. Till detta kom 20 ungdomar, fördelade på 11 drängar och 9 pigor. Flera av dem var endast tonåringar.

Nästa år 1869 ökade utvandringen från Hjälmseryds socken till 62 personer. Det var fler familjer än förra året, bl.a. två familjer från Möcklehult om 6 resp. 9 familjemedlemmar.

Utvandringen var som störst 1869 för att minska de följande åren, dock inte alls till de låga nivåer som gällde före nödåren. 1870 emigrerade 38 personer, nästa år (1871) var siffran nere i 29 personer och slutligen år 1872 då 34 personer lämnade Hjälmseryds socken.

Parallellt med utvandringen till Nordamerika skedde även utvandring till Danmark och Tyskland, dock inte alls i samma omfattning som till Nordamerika. Den var dessutom av annan karaktär, unga pojkar och flickor som sökte tillfälliga arbeten. De flesta fick arbeta ytterst hårt för en minimal betalning.

Sett i ett större sammanhang utvandrade närmare 60 000 svenskar under åren 1967-69, mer än dubbelt så många som under hela perioden 1850-67. Emigrationen kulminerade under 1880-talet och år 1890 fanns närmare 800 000 svenskamerikanare.

Födelse- och dödstal föredrar jag att redovisa i en tabell.

                                                                                      

 

Året 1868 avviker väsentligt från övriga år gällande dödstalet, både med avseende på det totala antalet döda personer som antalet döda spädbarn. 102 dog totalt och av dessa var 32 spädbarn. Dödstalet var även högt inom nästa intervall (1-2 år) där 14 barn avled.

 

Nästan häften av de som avled i Hjälmseryds socken 1868 var således inte 2 år gamla. Vanlig dödsorsak var kikhosta, smittkoppor och lungsot (TBC). Under dessa sju år var spädbarnsdödligheten (barn under 1 år) i genomsnitt 14 % vilket kan jämföras med 0,3 % i dagens Sverige. En annan avvikelse är att antalet dödsfall var klart större under första halvåret än under det andra halvåret nämligen 68 resp. 34.

Jag kan dra två slutsatser avseende nödåren 1868 och -69 med anknytning till vår hembygd. Den ena är att emigrationen till Amerika tog ordentlig fart 1868 för att fortsätta under resten av 1800-talet. Den andra slutsatsen är att barnadödligheten var klart förhöjd under 1868. Att barn lider mest av alla vid kriser tycks vara en evig sanning.

2020-04-01

Sture Rydström

Årtal                 Födda      Döda/Döda, barn 0-1 år

1866                  147                69/15

1867                  126                79/18

1868                  115                102/32

1869                  124                63/15

1870                  109                56/14

1871                  126                67/15

1872                  108                61/13

Fästpunkt 4
SPANSKA SJUKAN UR ETT LOKALT PERSPEKTIV

Spanska sjukan var en global pandemi som drabbade världens befolkning från mars 1918 till juni 1920. Mellan 20 och 50 miljoner människor avled - många siffror cirkulerar, men det oftast angivna antalet är drygt 20 miljoner. Somliga forskare menar att närmare 100 miljoner människor kan ha avlidit. Världens befolkning uppgick vid denna tid till 1,6 miljarder människor.

De som främst drabbades av spanska sjukan var främst unga vuxna, vilka i övrigt var vid god hälsa.

 

I Sverige smittades drygt en halv miljon människor varav i storleksordningen 35 000 dog. Vid denna tid var Sveriges befolkning 5,6 miljoner vilket motsvarar att 0,6 procent av den totala befolkningen avled.

Till min hemsocken Hjälmseryd kom spanska sjukan tidigt hösten 1918. Det första dödsfallet inträffade den 19 oktober och därefter spred sig smittan snabbt för att avta under vintern och våren 1919. Det sista dödsfallet inträffade den 22 maj 1919. I Hjälmseryds socken dog 16 personer av en befolkning på cirka 2 800 personer. Det motsvarar 0,6 procent eller samma som riksgenomsnittet.

I Möcklehult avled en person, en man 61 år gammal. Vid denna tid bodde närmare 150 människor i byn. I vår familj fick vi ett sjukdomsfall och det var Ruby, min blivande mor. Hon var då 7 år gammal.

 

Sture Rydström maj 2020

ORTNAMN I SÖDRA DELEN AV HJÄLMSERYDS SOCKEN

En historisk tillbakablick 

 

Dagligen och stundligen använder vi ortnamn utan att tänka på att namnet har flera funktioner att fylla. Den viktigaste från början var att beskriva platsen, kartor för allmänheten är en modern företeelse. Under historiens gång har ortnamnen förändrats, varje tid har sina specifika namn. Ortnamnen kan berätta en del av vår historia från stenåldern till nutiden.

 Jag har mina rötter i byn Möcklehult i Småland, den gamla byn enligt Peter Nilssons bok med samma namn.  Byn ligger i Hjälmseryds socken, norra delen har sin historia och södra delen sin. Vad kan det bero på? En turist som reser genom socknen märker inte någon skillnad, lika vackert här som där. Det finns två anledningar. Den ena är vår forntida historia (stenåldern – vikingatiden) och den andra att byborna i Möcklehult hade två mil till sin församlingskyrka.

De första jägarna har kommit för dryga 12 000 år sedan när den senaste landisen avsmälte. Det viktigaste villebrådet för dessa jägare var renen. De första bönderna anlände till Skåne och västkusten för 6 000 år sedan, för att vandra vidare till Västergötland, Östergötland och Mälardalen. De som sökte sig till de inre delarna av Småland var lätt räknade. Samma gäller för människor som levde under brons- och järnåldern, liksom vikingatiden. Det har funnits människor i dessa trakter alltsedan inlandsisen avsmälte men spåren av dessa människor är sporadiska.  

I den södra delen av Hjälmseryds socken är terrängen kuperad och den jordart som täcker berggrunden utgörs av morän med mycket stenar och block. Moränmark är mer svårodlad än lerjordar och områden med sand. Södra delen av socknen är en vattendelare och därför saknas större sjöar. Vattendragen är små, enbart bäckar med litet vattenflöde sommartid. Sjöar och vattendrag var viktigare kommunikationsleder i det förflutna och förutsättningarna var dåliga för att människor skulle kunna förflytta sig från en plats till en annan. Möcklehult med omnejd täcktes av milsvida skogar, ett väglöst land som inte inbjöd till bosättning.

Den norra delen av Hjälmseryds socken har lugnare terrängformer men framförallt större sjöar och vattendrag. I forna tider var det enklare att förflytta sig inom denna del av socknen. Bönder bosatte sig här redan under bronsåldern (1 700 f.Kr. - 500  f.Kr.), omvittnat tack vare ett antal fornfynd och fornlämningar. Den norra delen av socknen var tätare befolkad än den södra delen när vi lämnar vikingatiden och går in i medeltiden för drygt tusen år sedan. Fornåkrar finns i hela socknen men i regel är de inte daterade.

 Under senare delen av 1100-talet anlade munkar från Nydala kloster en kyrka i den allra nordligaste delen av socken. Kyrkan var liten med plats för mindre än hundra personer. Besökare från den sydligaste delen av hade drygt 2 mil till kyrkan. Ett besök i kyrkan tog en hel dag eller 8-10 timmar, till fots för de flesta. (Kunde ha platsat i en svensk klassiker.) Kyrkobesöken var viktiga, för att inte tala om barndop, konfirmationer, bröllop och begravningar. Kyrkvägen var en realitet som utan tvekan spelade in när någon flyttade hemifrån, bildade ny familj och behövde odla upp ny mark. Möcklehult var en avkrok. En ny och större kyrka byggdes centralt i socknen i mitten på 1800-talet och platsen kom att kallas Nya Hjälmseryd.

Sockengränsen var inte bara en administrativ gräns, den var också en social gräns. Kyrkobesöken förenade människorna och när människor flyttade var det oftast inom den egna socknen. Först under senare delen av 1800-talet började detta mönster att förändras. När det behövdes ny odlingsmark i socknen under medeltiden sökte man sig från den norra delen av socknen mot den södra och detta bör ha skett etappvis – som ringar som sprider sig på vatten. Först valde man höglänta områden och därefter platser i omgivningen som kändes lämpliga för uppodling.

Mellan Jönköping och Växjö har funnits en urgammal allfarväg som under 1600-talet kom att kallas Kungsvägen. Idag är detta riksväg 30. För allmänheten i Hjälmseryds socken var denna väg viktig som kyrkoväg och därmed också för hur den södra delen av socknen befolkades. Till denna allfarväg anslöt mindre vägar. En sådan väg sträckte sig från Bodaryd via Uggleryd till Gigaryd. En annan västligare väg gick från Gårdeberga genom Skärshult och Karshult till Möcklehult.

Varje by hade sin utmark där det etablerades bebyggelse, en eller flera gårdar men även torp, backstugor och soldattorp. Först mot slutet av 1800-talet avstannade denna utflyttning ut i skogarna.

Ett ortnamn ska vara beskrivande och består oftast av två eller tre led. Som förled används i våra trakter i regel ett naturnamn som beskriver terrängen (höjder, berg, sjöar, sankmarker) eller skogsmark (lind, lönn, ek mm). Som förled förekommer även djur och fågelnamn liksom namnet på den person som ägt eller brukat platsen. Något av leden kan också utgöras av ett kulturnamn, exempelvis ett ägoslag som äng i Fageräng som är en by i den norra delen av socknen.

 Ortnamn kan förändras över tid. Folk har vandrat och bott i vår södra del av socknen under stenåldern, bronsåldern, järnåldern och vikingatiden men jag har inte kunnat spåra några ortnamn som anknyter till dessa svunna tider. Först med medeltiden fick vi ortnamn som levt kvar in i nutiden.

I den södra delen av socknen har närmare hälften av byarna namn som slutar på -hult och -ryd. Hult betyder ”liten skog eller skogsdunge” och ryd ”röjning”. I enstaka fall kan hult också betyda ”öppen plats eller öppen mark”. Bägge ändelserna är typiska för medeltiden ( 1 050 e.Kr. – 1 523 e.Kr.).  Ändelser eller slutled äldre än medeltiden som -löv, -lösa,- hög, -inge, -by med flera förekommer över huvud taget inte.

Nedan följer en kort redovisning av ortnamn i den södra delen av socknen.

 

 

Större byar

 

Möcklehult, möckle eller fornsvenska mykil står för stor och hult för skog eller skogsdunge. Alltså nybygget i den stora skogen. I ortnamnsregistret (Institutet för språk och folkminnen) omnämns en Johan i Möcklehult 14/9 1492.

Slättö, höglänt terräng med lugna terrängformer.

Karshult, förleden kars har jag inte kunnat tolka. I ortnamnsregistret finns en alternativ stavning från 28/10 1417 nämligen Karlshult, alltså namnet Karl ursprungligen. Personnamn är vanliga som förled i ortnamn med –ryd.

Lida, ett utpräglat naturnamn, nämligen höglänt terräng, backe och brant sluttning.

Skärshult, skär kan ha olika betydelse, det som syns mest sannolikt är markerade berghällar och stup med tanke på de branta stup som finns i byn.

Boda, utmark, yngre än ortnamn som slutar på -hult och -ryd.

Gigaryd, förleden giga har jag inte kunnat tolka.

 

Hylte, liten skog.

 

Uggleryd, ett naturnamn.

 

Bodaryd, utmark, någon har flyttat ut och röjt mark. Kan möjligen vara ett namn Boe och i så fall är byn äldre än utmarksbebyggelsen.

Björka, ytterligare ett naturnamn, från början gården i björkskogen.

 

Andra sidan gränsen till Slätthögs socken finns två byar Lindhult och Älmhult (älm=alm) , två byar som namnmässigt passar väl in med byarna i Hjälmshult socken som har -hult och -ryd som slutled.

 

 

Mindre byar, enstaka gårdar

 

Flohult, flo står för vattensamling, kärrmark eller översvämningsmark.

 

Ivarsbygget, Ivar som flyttade ut och blev bonde på en utmark.

Bäckaryd, röjning utmed bäcken.

Hökalunden, ett naturnamn, yngre än bynamnen.

 

Hökhemmet, ytterligare ett naturnamn, yngre än bynamnen.

 

Nubbabygget, enligt Peter Nilsson är Nubb ett personnamn.

 

Lunden, ett naturnamn, yngre än bynamnen.

 

Sjöhemmet, vid sjön Grunnen, vattendriven kvarn som användes in på 1900-talet.

 

Torp

Torp från 1800-talet fick ofta namn efter personer. Torpen låg tätt, väster- och nordväst ut i de vidstäckta skogsmarkerna bort mot sjön Rusken har funnits i storleksordningen 25 torp.

 

Villor, bebyggelse på tomtmark

 

Under nittonhundratalet har hantverkare och motsvarande yrkesgrupper byggt villor som inte sällan fått egna namn som Södermalm, Rosenlund, Granbacken och Nyholm.

När kyrkan i Gamla Hjälmseryd byggdes tidigt under medeltiden fanns bebyggelse inte bara i kyrkbyn utan också i omgivningarna såsom Hetseryd och Söndra, sannolikt även ytterligare bebyggelse som Anderstorp. Efterhand som ny mark behövdes sökte man sig söderut och min hypotes är att man följde allfarvägen (sedermera Kungsvägen).

 När ny mark odlades upp valde man höjdområden i terrängen. I den södra delen av socknen tror jag att Uggleryd och Gigaryd tillhör den äldsta bebyggelsen liksom Skärshult, Karshult, Lida, Slättö och Möcklehult västerut. Ugglehult hade sina utmarker mot söder som Hökalunden och Hökhemmet. För Bodaryd mot nordost finns två alternativ, antingen utmark eller en plats där en Boe bosatte sig. Gigaryd hade sina utmarker mot sydväst där Boda efterhand växte ut till en egen by. Slättö kan ses som en egen by men också som utmark till Karshult. Samma gäller Hylte, kanske en egen by från början, alternativt utmark till Gigaryd eller Lida. Möcklehult har sina utmarker mot söder och väster såsom Nubbabygget, Ivarsbygget och Flohult.

Bebyggelsen i de stora byarna i södra delen av socknen hör till medeltiden, främst senmedeltiden. Utflyttningen till utmarkerna är yngre och är i huvudsak från Vasatiden, en del också från stormaktstiden. Torp och backstugor förknippas mest med 1700- och 1800-talen. Villabebyggelsen hör till 1900-talet.

Sammanfattningsvis om ortnamnen i södra delen av Hjälmseryds socken kan jag konstatera att naturnamnen dominerar och att slutleden oftast är -hult och -ryd. Namn på -ryd är generellt sett äldre än namn på -hult. När skogarna började odlas upp inleddes också vår lokala historia. Tiden är senare delen av medeltiden och vi är då sex- till sjuhundra år bakåt i tiden. Namnen och byarna finns kvar än idag och känns absolut inte som medeltida.

Sture Rydström

Fästpunkt 6
MOAGATAN - DÅ OCH NU

Mitt föräldrahem i Möcklehult på det småländska höglandet. Jag sitter i flödande solsken med utsikt över Moagatan, den gamla fägatan med rötter från medeltiden. Inte en människa – Moagatan ligger öde. Annat var det sommaren 1942.

Solen flödar på samma sätt som i juli 2018. Jag är sex år och har många påtagliga minnen från denna sommar. Ett litet axplock. Uti i Europa rasade andra världskriget; extrem värme och torka med missväxt; ett osedvanligt häftigt åskväder som varade en hel natt och orsakade flera bränder: Gunder Hägg - feber som gav högtidsstunder vid radioapparaten; härliga bad i sjön Grunnen.

Jag skall försöka återskapa Moagatan från sommaren 1942, så annorlunda jämfört med dagens. Den var fägata för sju jordbruksfastigheter. Utmed denna väg låg större delen av byns jordbruksmark (åkrar, ängar och betesmarker). Vinterhalvåret (oktober-april) låg Moagatan mestadels öde.

Under tiden sommarhalvåret (maj-september) färemot sjöd Moagatan av liv och aktiviteter. Det började med vårbruket, fortsatte med slåttern i juli och skördearbetet med säden (råg, vete och havre), därefter upptagning av potatis och foderbetor för att avslutas med höstbruket, främst plöjningen. Självfallet fanns det även andra arbeten som att ta upp strötorv och brytning av stenar och block, sätta gärdsgårdar eller anlägga stenmurar. Andra arbeten som krävde transporter med häst och vagn var gödslingen av åkermarken, främst användes kogödsel men även gödsel efter hästar och höns. (Detta arbete kallades i dagligt tal att ”köra dynga”). För varje bonde rörde det sig om flera 10-tal lass, främst under våren men även under hösten.

Slåttern bestod av flera arbetsmoment. Först slogs höet med slåttermaskin, därefter hässjades eller krakades det för torka på ett säkert sätt. I bästa fall fick det torka direkt på marken men då behövde det vändas för hand med räfsa två-tre gånger. Ängarna slogs med lie och gräset samlades ihop med räfsa för att vändas även det två-tre gånger. Det tredje arbetsmomentet var att köra hem höet till logen då jag som sexåring fortfarande fick njuta av att åka hölass.

Arbetet med skörden av råg, vete och havre var minst lika arbetskrävande som höslåttern. Säden mejades med lie eller undantagsvis med slåttermaskin försedd en s.k. självavläggare, togs upp för hand och bands ihop till neker/kärvar som sedan sattes upp i skjular eller krakades. När säden torkat var det dags att köra hem den till logen, något 10-tal lass för varje bonde.  Under slåttern och arbetet med säden färdades bönderna utmed Moagatan åtskilliga gånger per dag.

Hur många gånger fick en bonde färdas med sin häst på Moagatan under en dag? Ett arbetspass varade inte från morgon till kväll utan fick delas upp på två eller tre pass. Inte bara bonden behövde mat, dryck och vila utan även hästen. Bonden arbetade inte själv ute på åkrar och ängar utan hela familjen var involverad, främst under slåttern och arbetet med säden.

Uppskattningsvis kom varje enskild bonde på sin väg till arbetet med häst och vagn i snitt en - två gånger/dag under sommarhalvåret. Någonstans mellan 100 och 150 arbetsdagar maj-september. Till detta kommer även ett visst arbete under vinterhalvåret. Den enskilde bonden passerade således genom Moagatan på väg till sina ägor eller hem till gården åtskilliga hundratal gånger per år. Moagatan användes av sju bönder. Jag vill inte ens gissa en siffra men nog var det flera tusen transporter sammantaget. Alltid var det en bonde med häst och vagn på gång. Visst fanns det mycket att titta på för en sexåring. De gammelmodiga ”järnbultavagnarna” skramlade, speciellt när bonden hade bråttom och lyckades driva hästen till att trava. (Vagnar med gummihjul kom först efter andra världskriget).

Övrig ”trafik” var omfattande, alla i familjen deltog i arbetet ut på klövervallar, sädesfält och ängar. De flesta cyklade, undantag var många av de äldre (50+) som gick (sanningen är den att de inte kunde cykla). Hela tiden fanns det folk i Moagatan eller ute på åkrarna. Människor som pratade eller skrattade eller ropade till varandra.

Fem av de sju gårdarna använde också Moagatan för att driva korna till sina betesmarker på morgonen och sedan hem på kvällen för att mjölkas. Detta var logistik i den högre skolan!

I juli 1942, alltså för sjuttiosex år sedan, pågick slåttern i Möcklehult. En bonde exempelvis slog sin klövervall med en slåttermaskin, en annan hässjade med hjälp av sin familj, en tredje vände gräset på en slåtteräng och en fjärde var i färd med att köra hem höet till logen. Runt om i Moarna arbetade alla – gamla som unga. Människor färdades med hästar, cyklade eller gick. Vi småpojkar sprang oftast, givetvis barfota oavsett om underlaget var gräs, grus eller stubbåker.

Under den tid som jag suttit med min laptop med utsikt över Moagatan och skrivit ihop mina tankar har jag fortfarande inte sett en endamänniska. Tittar jag ut över åkrarna upplever jag ändå ett levande landskap. Idag sköts vår gård liksom andra gårdar i byn och grannbyarna av en enda bonde. Tidigt 1940-tal försörjde sig 500-600 människor på mark som idag brukas av en bonde. En annan tid – en annan värld. På 40-talet var Moagatan en pulsåder, idag är den en traktorväg. Bryts tystnaden är det en traktor som passerar och lämnar efter sig ett moln av damm. Jag är djupt tacksam för att Möcklehult  i dag är en levande by i ett öppet landskap som formar sin egen framtid utifrån sina egna förutsättningar.

Sommaren 1942 var en härlig tid.

Sture Rydström

Moagatan.png
Moagatan 1.png
Fästpunkt 7
SLÅTTERÄNGEN – ETT MINNE BORT
 

Slåtterängen fanns en gång i tiden på stenig mager mark. Den förknippas framförallt med örter som blåklockor, slåtterfibblor, käringtand, kattfot, violer, prästkragar, kamomill och till och med orkidéer. Ängen slogs med lie under senare delen av juli månad, gräset samlades ihop med räfsa och fick torka några dagar samtidigt som det vändes (bearbetades) med räfsan. Arbetet med räfsan frigjorde rikligt med frön och på så sätt blev nästa års blomsterprakt säkrad. Efter några dagar när gräset blivit torrt kördes det hem till logen för att bli vinterfoder för boskapen. Slåtterängarna betades vanligen under augusti och september.

 

I min hemby Möcklehult på småländska höglandet fanns femton aktiva jordbruk under tidigt 40-tal. En uppskattning är att varje gård hade i genomsnitt ett halvt hektar slåtteräng vilket ger sju-åtta hektar slåtteräng för hela byn. Om vi ser denna siffra i ett vidare perspektiv, exempelvis för min hemsocken Hjälmseryd, har jag gjort en grov uppskattning och kommit fram till att slåtterängarna omfattade runt tvåhundrafemtio hektar. I Småland med närmare trehundra socknar har det rimligen funnits tiotusentals hektar med ängar som slogs med lie årligen. Vid denna tid, som sammanföll med beredskapstiden (1939-1945), bidrog slåtterängarna till ett underbart vackert kulturlandskap med en artrikedom som vi endast kan ana oss till idag.

 

I Möcklehult fanns de flesta slåtterängarna i anslutna till bebyggelsen utmed landsvägen. Åker och betesmarken fanns huvudsakligen österut i Moarna.  Ängarna hade namn som t.ex. Dalängen på fastigheten Möcklehult 1:5 som var en klassisk slåtteräng där ängsslåtter bedrevs fram till 1950-talet. Den är numera betesmark där betesperioden sträcker sig från maj till september. På avstånd till synes lika vacker idag som för åttio år sedan men utan de klassiska ängsblommorna.

 

Numera finns det ytterst få slåtterängar. I bästa fall har ängarna blivit betesmark. Många slåtterängar har växt igen med skräpskog där älggräs, tistlar och nässlor bildar undervegetation. Stora arealer som förr slogs med lie har efterhand planterats med granskog där stenmurar och odlingsrösen är de enda spåren av ett urgammalt odlingslandskap. Dagens hot mot det öppna kulturlandskapet är plantering av skog på betesmark, främst i områden med mindre jordbruk.

 

Allt har sin tid – även slåtterängarna. Dagens jordbruk är mekaniserat där det är ett misslyckande för bonden om han tvingas stiga av sin traktor. Lien och räfsan är numera museiföremål. För mig är slåtterängen nostalgi, ett vemodigt minne. Som liten grabb var jag duktig på att slå med lie och hantera en räfsa. Den urgamla slåtterängen med sin blomsterprakt och sitt hantverksmässiga brukningssätt sitter i mitt dna sedan generationer tillbaka.

Slåtterängar.png

Slåtter i Möcklehult tidigt 1930-tal

Fästpunkt 8
TORP OCH BACKSTUGOR

Väster om min gamla hemby Möcklehult på småländska höglandet finns kilometerdjupa skogar där det numera inte bor några människor. Under senare delen av 1800-talet och tidigt 1900-tal fanns här mellan 30 – 40 torp och backstugor i vilka levde hundratals och åter hundratals människor. Deras vardag präglades av svält, tandvärk och lungsot. De som kunde sökte sig bort, i första hand till Amerika. Någon har liknat dåtidens torpare och backstugusittare vid landsflyktingar i bondbyarnas ödemarker.

Än idag går det att finna rester efter denna bebyggelse såsom husgrunder, jordkällare och olika kulturväxter. Bifogade bilder på en jordkällare och en igenvuxen stenmur får representera denna svunna epok. (Bilderna är tagna i slutet av 1980-talet.)

Vill helst inte tänka på dessa dystra tider, vi som lever idag har dragit en vinstlott. Kanske är det förmätet att värdera dessa människor utifrån vår livsstil och materiella standard. De levde i en annan tid och i en annan värld. Trots alla umbäranden har även dessa människor kunnat uppleva stunder av glädje och lycka, många hade säkert en stark gudstro.

Sture Rydström

Torp.png
Torp Sture.png
Fästpunkt 9
TRE PERSONLIGA HÄNDELSER

Tre unika händelser under min tidiga uppväxt har på olika sätt påverkat mitt fortsatta liv. De tre händelserna som jag tänker på är följande och i den ordning de inträffade;

  • Elektrifieringen av Möcklehults by

  • Andra världskrigets slut

  • Min första dag på realskolan
     

Jag som skriver detta heter Sture Rydström och är född den 15 september 1936.

Huvudparten av Möcklehults by elektrifierades 1938. Vi fick tillgång till ljus och energi. Belysningen inomhus hade hittills utgjorts av fotogen- och karbidlampor, svaga ljuskällor som på inte sätt kan jämföras med ljuset från glödlampor. Glödlamporna var inte bara effektiva och enkla att använda, de var också brandsäkra på ett helt annat sätt än tidigare ljuskällor. Lika revolutionerande som den elektriska belysningen var apparater som drevs med elektricitet, där en apparat stack ut speciellt nämligen radion.  Äntligen kunde folk i bondbyarna lyssna på nyheter, musik och underhållning. Tidningar hade alla hushåll sedan tidigare. När jag första gången hörde radiomusik, spelad av orkester, bör jag ha varit två-tre år gammal. Tanken svindlar när jag idag försöker föreställa mig en vardaglig tillvaro utan musik. Dagens ungdomar tror jag över huvud taget inte i sin vildaste fantasi kan tänka sig in i en vardagssituation där musik inte finns. Det andra världskriget började den 1 september 1939 och radions nyhetssändningar gav en bra bild av krigets händelser. Tack vare radiosändningarna med nyheter, musik och underhållning fick folk långt ute på landsbygden ta del av en global verklighet som de tidigare endast kunnat ana sig till.

Andra världskriget slutade den 8 maj 1945, en solig och varm vårdag. Vi kunde höra kyrkklockorna ringa i Ohs, en mil västerut. Första timman i skolan sjöng vi psalmer, stående vid våra skolbänkar. På Kungsgatan i Stockholm var det festyra. Det dödliga krigshotet var borta. Krigs- eller beredskapstiden präglades av en speciell anda; en känsla av oro, vaksamhet, misstänksamhet och ovisshet. När kriget slutade inleddes en ny tid, utvecklingen formligen exploderade på ett sätt som saknar motsvarighet för de människor som levt i våra trakter sedan årtusenden tillbaka.

Den 24 augusti 1950 började jag på realskolan i Värnamo, unikt för en grabb från Möcklehult vid denna tid. Vad som gällde annars var att börja arbeta direkt efter skolan fjorton år gammal, oftast med styvt kroppsarbete i bullriga miljöer. Jag fick fortsätta att läsa, det som jag helst av allt ville. Jag flyttade hemifrån och inackorderades hos en familj i Värnamo. En till synes grym omställning för en fjortonåring men inte för mig. En hel idrottsvärld öppnade sig med friidrott, gymnastik, boxning, brottning och givetvis också fotboll, bandy och efterhand även ishockey. En annan värld som öppnades var filmernas, minst en helst två filmer i veckan. Skolarbete och läxor har jag alltid tyckt om liksom böcker oavsett vad de handlar om. Idag är internet oslagbart som nyhetskälla.

Som synes högst udda händelser som varit avgörande för mig under min tidiga uppväxttid. Detta gäller för mig, varje människa har sina högst speciella upplevelser som de tar med sig in i vuxenvärlden.

Landskrona den 26 december 2018

Sture Rydström

Fästpunkt 10
MÖCKLEHULT ÖSTRA 2:8

 

Fastigheten Möcklehult Östra 2:8 bildades i samband med laga skiftet 1844. Möcklehult var en traditionell klungby där all bebyggelse låg samlad på samma plats sedan den första bebyggelsen på 1400-talet, möjligen 1300-talet, i varje fall inte äldre. Bönderna i byn ägde marken gemensamt och arbetet i form av vårbruk och skörd utfördes samordnat. Brukningsenheterna var små och låg utspridda över stora ytor. Skördarna var magra i förhållande till arbetsinsatsen.

 Laga skiftet blev en omvälvande händelse. Ägosplittringen ersattes med rationella brukningsenheter och det kollektiva ägandet/ansvaret upphörde och ersattes med enskilt ägande. Varje gård skulle ha sin åker- och betesmark samlad i ett skifte och skogsmarken i ett annat. Bostad och olika ekonomibyggnader flyttades ut från den gamla byn till skiftet med åker- och betesmark. Fördelningen av de nya fastigheterna skedde genom lottning! Oftast var bönderna motståndare till skiftesreformen och fördröjde medvetet genomförandet.

Byn Möcklehult Östra delades upp i sju fastigheter och de nya fastighetsägarna blev Daniel Pli, Jöns Håkansson, Vilhelm Nilsson, Johannes Pettersson, Johannes Svensson och David Pettersson samt ett sterbhus (omyndiga barn).

För byn Möcklehult Östra skedde lottningen 1844 och arbetet med utflyttning av byggnader påbörjades omgående. Dessa arbeten var samordnade och förutsatte ett omfattande samarbete.

Möcklehult Östra 2:8 var en av de nya fastigheterna som tvingades flytta sina byggnader. Således flyttades mangårdsbyggnaden till sitt nuvarande läge cirka 200 m mot sydsydost. Fastigheten omfattade 10 tunnland odlad mark och 50 tunnland skogsmark, belägen öster om sjön Grunnen. Den sammanlagda arealen var således 60 tunnland, normalstorleken för en jordbruksfastighet i denna del av Småland.

Enligt skifteshandlingarna var det ursprungliga huset en tvåvånings stugubyggnad under näver och torvtak. Den var 7,4 alnar hög, 10 alnar bred och 15 alnar lång, alltså en rektangulär byggnad 6 m bred och 9 m lång samt 4,4 m hög. För hjälp med flyttning och återuppbyggnad på den nya tomten fick byborna bidra med 122 dagsverken varav 7 med ök (häst eller oxe). Inom fyra år skulle flyttningen vara verkställd. Första våningsplanet bestod av kök med förstuga och ett rum samt andra våningsplanet av två rum varav det västra rummet saknade innertak och var således ett förvaringsutrymme. Trappan mellan de båda våningsplanen fanns på samma plats som idag. När jag växte upp kallade mormor och morfar det östra rummet på nedre botten för ”gamla stugan”.

Enligt skifteshandlingarna bestod ladugården av loge, lada, fähus och stall med följande mått; 5 alnar (3,3 m) hög, 10 alnar (6 m) bred och 23 ¾ alnar (14,2 m) lång. Vidare fanns vagnbod, lagerbod och svinhus.  Alla hus flyttades till den nya tomten.

Den ursprungliga byggnaden är tillbyggd under senare delen av 1800-talet, troligtvis av Sven Johan Andersson och Carolina Johansdotter (se nedan). Dels byggdes köket ut mot söder, dels gjordes en tillbyggnad (”nya stugan”) i två plan som en förlängning mot väster. I samband med utvidgningen av köket anlades en hall eller farstu i anslutning till trappan. Ytterligare en skorsten murades med sten och tegel. På baksidan av huset mot söder byggdes en s.k. köksingång även den med en farstu. Huset försågs även med ett tak som blev högra och brantare än det gamla. Det gamla näver och torvtaket ersattes med ett tegeltak. Troligtvis byggdes även glasverandan vid samma tidpunkt som alla dessa övriga arbeten. Sannolikt målades huset för första gången och färgen var Falu kopparröd med vita knutar.

Den ursprungliga ladugårdsbyggnaden blev tillbyggd, sannolikt även den under den senaste delen av 1800-talet. Tillbyggnaden gjordes som en vinkelbyggnad mot söder och försågs med en körbrygga. Som jag minns ladugårdsbyggnaden var taket av halm (slagtröskad råghalm) stickor. På baksidan mot norr fanns en vandring för att driva ett tröskverk. Nästa utbyggnad genomfördes 1935 när en gödselstad byggdes som en vinkelbyggnad mot norr och den försågs med ett andra plan för lagring av hö (höskulle). Taket på nybyggnaden var av tegel. Ladugården utom gödselstaden revs 1948 och ersattes av en modern ladugårdsbyggnad såväl längre och högre an den gamla.

Undantaget byggdes under senare delen av 1920-talet.

De första ägarna till den nya fastigheten Möcklehult Östra 2:8 blev Vilhelm Nilsson och Kristina Jonasdotter. Vilhelm var född den 29 mars 1802 i Nydala socken och Kristina den 27 november 1809 i Hjälmseryds socken. De gifte sig 1829 och finns noterade på husförhörslängder från Möcklehult tidigt 1830-tal. De fick en son den 6 juni 1836 som döptes till Claes Johan. Familjen bevistade alla husförhören. Claes Johan flyttade hemifrån till Vernamo den 11 maj 1862. Föräldrarna bor kvar på gården i Möcklehult och brukar den till den 3 juni 1874 när de också flyttar till Vernamo. Fadern är då sjuttiotvå år och modern sextiofem. Vilhelm Nilsson med familj ägde alltså gården under åren 1844 – 1874, alltså i trettio år.

Nästa ägare till Möcklehult Östra 2:8 blir Petter Johan Andersson och hans hustru Anna Lena Pettersdotter. Petter var född 28 december 1843 i Hjälmseryds socken och Anna den 17 januari 1845 i Stockaryds socken. De fick två söner under sin tid i Möcklehult, nämligen Frans Edvard, född den 18 mars 1876 och Karl Johan Fritiof född den 4 juli 1879. Familjen flyttade till Asa socken den 8 mars 1881. Petter Johan Andersson med familj bodde alltså på gården under åren 1874 – 1881.

Nästa ägarskifte skedde 1881 när gården köptes av Sven Johan Andersson och Carolina Johansdotter. Köpebrevet skrevs under den 12 januari 1881 och de flyttade in officiellt den 14 mars 1881. Några korta fakta har jag hittat i olika kyrkliga arkiv.

Sven Johan August Andersson, född 13 juli 1856

Karolina Johansdotter, född 11 oktober 1857

De fick tio barn:

Anders Gustaf, född 5 november 1878, flyttade till Amerika 27 maj 1896 och avled 1933

Alma Elise, född 2 augusti 1880, flyttade till Amerika 27 mars 1896 och avled 1934

 

Emilia Justine, född 8 oktober 1882

 

Johan Henning, 25 mars 1885

 

Agda Helena, född 16 augusti 1887

 

Syster Elna Eugenia, född 26 mars 1890

 

Bror Hugo Teodor, född 10 september 1892

 

Axel Otto Alexander, född 17 februari 1895

 

Carl Oskar Edvin, född 1897

 

Anna Alvina Viktoria, född 1899

 

Vid folkräkningen 1910 bestod familjen av föräldrarna och de fyra yngsta barnen.

Sitt första hem hade familjen i en grannby, nämligen i Grunnahemmet vid sjön Grunnen söder om gränsbäcken vid Sjöhemmet. De flyttade till Möcklehult den 14 mars 1881. (Enligt husförhörslängden inflyttade de dock från Asa socken). De första två barnen emigrerade till Amerika 1896, fyra barn följde efter under åren fram till 1910.

 

Sensommaren 1911 emigrerade ytterligare tre barn, två i augusti och ett barn i september, det yngsta fjorton år. Föräldrarna och det sista av de tio barnen väntade enbart på ett tillfälle att sälja gården för att kunna förena sig med sina barn och övrig släkt och vänner i Amerika. De lämnade gården och Möcklehult den 14 mars 1912 för att omsider börja sina nya liv i Amerika.

Möcklehult Östra 2:8 har ägts av släkten Rydström sedan den 14 mars 1912. Två år tidigare, alltså 1910 hade Aron, min blivande morfar, kommit hem från Amerika och gift sig med Adina, min blivande mormor. Vigseln ägde rum den 30 november 1910. De köpte gården tillsammans och blev möcklehultsbor i mars 1912. Aron och Adina gifte sig den 30 november 1910 och fick sex barn.

 

De sex barnen var följande;

Rubi Elén, född 12 januari 1912, avliden 27 juli 1993

 

Alice Bedina, född 10 augusti 1913, avliden 19 juli 1920

 

John Rune, född 13 maj 1915, avliden maj 1993

 

Erik Henry 21 november 1917, avliden…

 

Per Herbert Tage, född den 4 februari 1920, avliden 16 september 1993

 

Gunbritt Marianne, född den 28 september 1931, avliden

Föräldrarna var alltså Johan Aron Robert, född 22 oktober 1879, avliden 21 augusti 1946 och Alma Adina, född 29 maj 1887, avliden 14 juni 1978

Aron och Adina överlät gården till sönerna Rune och Henry 1946, som brukade den under elva år till 1957, när min mor Rubi och hennes make Arvid tog vid. Arvid dog 1959 alltför tidigt av en sviktande njure. Min mor valde att upphöra med aktivt jordbruk och blev i stället föreståndarinna för ålderdomshemmet i Hultsjö. Djurbesättningen såldes senvintern 1960 och den odlade marken arrenderades ut. Efter Arvids död drevs gården som ett sterbhus fram till sommaren 1973 när jag blev ensam ägare. I september 2016 överlät jag halva gården till min dotter Vicki, som numera bor på gården.

Sture Rydström

Möcklehult östra.png
Fästpunkt 11
 LAGA SKIFTET I MÖCKLEHULT
 

Syfte

Mitt syfte med denna ministudie är att fördjupa mina kunskaper om laga skiftet som genomfördes i Möcklehult under senare delen av 1840-talet. Det mesta handlar om fakta hämtade på nätet (Lantmäteriverket och Riksarkivet) men till en del även om mina egna minnesbilder, hörsägen och lokala kännedom. Jag är född 1936 och uppvuxen i byn, mina morföräldrar blev möcklehultsbor 1912 när de köpte gården Möcklehult Östra 2:8.

 

Bakgrund

Möcklehult ligger i den sydligaste delen av Hjälmseryds socken. Kyrkan i Gamla Hjälmseryd anlades av munkar från Nydala under senare delen av 1100-talet. Vid denna tid var möcklehultstrakten endast vidsträckta skogsområden som fick sin första bofasta bebyggelse under senare delen av 1300-talet. Det kan också ha dröjt till början av 1400-talet innan de första bönderna bosatte sig permanent på den plats som kom att kallas för Möcklehult.

1800-talet var en omvälvande tid för bondbyarna på det småländska höglandet. Ägosplittringen med enskild och samfälld mark om vartannat var det främsta hindret för ett effektivt jordbruk inklusive boskapsskötsel. För att komma tillrätta med dessa missförhållanden beslutade riksdagen om en rad skiftesreformer: varje jordbruksfastighet skulle bestå av endast ett skifte där all åker- och betesmark fanns samlad. Resultatet lät inte vänta på sig. Arbetet på åkrar och ängar gav snabbt rikligare skördar. Brukningsmetoderna moderniserades, exempelvis började bönderna efterhand att använda plog för att bearbeta sina åkrar. Utsädet förädlades, växelbruk infördes och även konstgödsel kom till användning för att komplettera naturgödseln. Den odlade arealen för hela landet ökade i snabb takt under 1800-talet, från 1,5 miljoner hektar till 3,5 miljoner hektar. Befolkningen i Sverige mer än fördubblades under samma tid, från 2,3 miljoner år till 5,1 miljoner. Ute i bondbyarna kunde långt fler människor försörja sig men långt ifrån alla. Några flyttade ut från byarna till utmarkerna och blev torpare, många emigrerade till Amerika, speciellt under senare delen av 1800-talet. De som stannade kvar blev pigor, drängar, dagsverkare eller diversearbetare. En del specialiserade sig på hantverk och blev smeder, skomakare, skräddare, sömmerskor eller kokerskor. Inflyttning till städerna från den småländska landsbygden förekom praktiskt taget inte alls under 1800-talet. I England och centrala Europa pågick en omfattande industriell revolution som så smått började märkas även i Sverige.

Järnvägar började byggas, den södra stambanan genom Småland öppnades i början av 1860-talet. Obligatorisk folkskola beslutades av riksdagen 1842. Ståndsriksdagen med de fyra stånden adel, präster, borgare och bönder avskaffades 1866. Demokratin började spira men det skulle dröja till 1918 innan Sverige fick lika och allmän rösträtt.

Den äldre bebyggelsen för allmogen i dessa trakter var ryggåsstugan, låga timrade envåningshus där taket vilade på horisontella bärande bjälkar eller åsar. Dessa byggnader saknade innertak och var upplysta genom öppningar i taket. Efterhand kom varianter med små fönster i ytterväggarna. En vanlig planlösning var ett rum med förstuga och en kammare. Skorstenen fanns centralt i huset. Ryggåsstugan är omålad och grå. Taket utgjordes av bräder, torv och/eller näver. Vanligt var att ryggåsstugorna försågs med högre loftbyggnader, placerade vid gavlarna. De kallades för härbren och var förråds- eller visthus.

Med det ökade välståndet under tidigt 1800-tal började ryggåsstugan ersättas med större byggnader i två våningar där taken bars upp av takstolar. Nytt var också att bönderna började måla sina hus röda. Mot slutet av 1800-talet började taktegel att användas. I takt med större skördar och större djurbesättningar ökade behovet av förråds- och förvaringsutrymme. Hur löste man detta problem? Riva gamla ladugårdar och bygga nytt var inget förstahandsalternativ. Valet blev i regel små kompletterande byggnader som löste problemet tillfälligt såsom svin- och fårhus, redskaps- och vagnbodar, förråds- och visthusbodar, brygghus och jordkällare mm.

Laga skiftet

Staten beslutade om tre separata skiftesförordningar för att effektivisera jord- och boskapsskötseln, nämligen först storskiftet 1749, sedan enskiftet 1803 och sist det laga skiftet 1827. För Småland blev laga skiftet avgjort viktigast och det genomfördes till största delen under 1830- och 40-talen.

Skiftesarbetet i Möcklehult påbörjades så smått som ett enskifte under 1820-talet. Först med laga skiftet som slutfördes under 1840-talet förändrades Möcklehults by i grunden. De bägge klungbyarna, Möcklehult Östergård och Möcklehult Västergård, försvann och ersattes av spridd bebyggelse. Ägosplittring och samordnat brukande av åkrar, ängar och betesmark ersattes med enskilt ägande och brukande. Varje gård fick sina inägor samlade i ett eller möjligen två skiften. Mangårds- och ekonomibyggnader flyttades ut från klungbyarna till de nya tomterna på de nybildade fastigheterna. Skogsmarken eller utägorna bildade egna skiften i utkanten av byn (mot väster och söder).

 

Möcklehult Östergård

Möcklehult Östergård bestod av sju fastigheter. All bebyggelse fanns samlad på en yta av drygt ett hektar öster om allfarvägen genom byn (nuvarande fastigheterna Möcklehult 2:5, 2:6 och 2:9). Bebyggelsen bestod av sju stugubyggnader och cirka trettio olika byggnader såsom ladugårdar, lador, svinhus, fårhus, vedskjul, redskaps- och vagnbodar och olika förrådsbyggnader. Det var således ett gytter av stora och små byggnader inom ett område endast drygt hundra meter långt (utmed vägen) och knappt hundra meter brett (österut mot moarna) eller inom en yta motsvarande en och en halv fotbollsplan.

Vid denna tid fanns 48 personer fördelade på 14 hushåll enligt Peter Nilsson i boken Den gamla byn. Jag har även studerat husförhörslängder och funnit uppgifter om hur man tog hand om fattiga och utstötta människor, de som klassades som hjon. Det rör sig om inhysehjon (drängar och pigor som arbetat hela sitt liv på samma gård och blivit en del av familjen), fattighjon och backstuguhjon. I ett par familjer har prästen noterat familjefadern som nykterhetsivrare.

Fastigheter och bebyggelse enligt skifteshandlingar

Några korta fakta om de sju fastigheterna redovisade från norr mot söder enligt laga skiftet. I detaljerna kan finnas felaktigheter som dock inte påverkar bilden i stort. Alla gamla mått är i alnar, där 1 aln är 0,6 m. I sammanfattningen till varje enskild fastighet anges aktuella mått enbart i m.

 

Möcklehult Östra 2:2 (littra A), ägare Jonas Månsson. Tvåvånings stugubyggnad under näver och torftak. 6 alnar (3,3 m) hög, 10 ½ alnar (6,3 m) bred och 13 ½ alnar (8 m) lång. 1 bod, 1 skjul, 1 vagnbod och 1 redskapsbod. Ladugårdsbyggnad (loge, 2 bodar, fähus, stall och vagnbod) 5 alnar (3 m) hög, 9 ¾ alnar (6 m) bred och 28 alnar (17 m) lång). Alla hus flyttades.

Sammanfattning; 1 bostadshus (3,3 m högt, 6,3 m brett och 8 m långt), 4 bodar och 1 ladugård (3 m hög, 6,3 m bred och 17 m lång).

 

Möcklehult Östra 2:3 (littra B), ägare Johannes Svensson. Tvåvånings stugubyggnad under näver- och torftak. 7 alnar (4,2 m) hög), 10 alnar (6 m) bred och 15 ½ alnar (9,6 m) lång. 1 bod, 1 vedskjul, ett svinhus och 1 redskapsbod. Lada, loge, fähus och stall i en byggnad som var 5 alnar (3 m) hög, 10 ½ alnar (6,3 m) hög och 26 ½ alnar (16 m) lång. Alla hus flyttades.

Sammanfattning; 1 bostadshus (4,2 m högt, 6 m brett och 9,6 m långt), 4 bodar och 1 ladugård (3 m hög, 6,3 m bred och 16 m lång).

 

Möcklehult Östra 2:4 (littra C), ägare Jöns Håkansson. Tvåvånings stugubyggnad under näver- och torftak. Brädfodrad. 5 ½ alnar (3,3 m) hög, 10 ½ alnar (6,3 m) bred och 16 alnar (9,6 m) lång. Vedbod, vagnbod och större svinhus. Loge, fähus och stall tillsammans utgjorde ladugårdsbyggnad - 4 3/4 alnar (2,9 m) hög, 10 alnar (6 m) bred och 20 ½ alnar (12,3 m) lång. Alla hus flyttades.

Sammanfattning; 1 bostadshus (3,3 m högt, 6,3 brett och 9,6 m långt), 3 bodar och 1 ladugård (2,9 m hög, 6 m bred och 12,3 m lång).

 

Möcklehult Östra 2:5 (littra D), ägare David Petersson. Bor kvar på gamla tomten i samma stugubyggnad men flyttar övriga byggnader. Ladugård + lada + fähus med måtten 5 alnar (3 m) högt, 9 ½ alnar (5,7 m) brett och 27 alnar (16,2 m) långt. Fårhus, svinhus och redskapsbod som separata byggnader.

Sammanfattning; 1 bostadshus, 1 ladugård (3 m hög, 5,7 m bred och 16,2 m lång) och 3 bodar.

 

Möcklehult Östra 2:6 (littra E), omyndiga barn. Inga byggnader flyttas.

 

Möcklehult Östra 2:7 (littra F), ägare Daniel Pli. Han äger en ny tvåvånings stugubyggnad utflyttad från gamla tomten och är i gott skick. Övriga byggnader är i dåligt skick och ligger tillsammans med byns övriga ladugårdshus. Äger sannolikt två ladugårdsbyggnader. Den ena beskriven som lador, fähus och stall med måtten 5 alnar (3 m) högt, 10 ¼ alnar (6,2 m) brett och 24 alnar (14,4 m). Den andra som loge, lada och fähus 7 1/4 alnar (4,4 m) hög, 10 alnar (6 m) bred och 29 ¾ alnar (17,9 m) lång. Dessutom 1 skjul, 1 redskapsbod, 1 vedskjul, 1 vagnbod och 1 bod under tak. Samtliga bodar och ladugårdsbyggnader flyttas.

Sammanfattning; 1 bostadshus, 2 ladugårdar (den ena 3 m hög, 6,2 m bred och 14,4 m lång samt den andra 4,4 m hög, 6 m bred och 17,9 m lång) och 5 bodar.

 

Möcklehult Östra 2:8 (littra G), ägare Wilhelm Nilsson. Tvåvånings stugubyggnad under näfver- och torftak. 7 ¼ alnar (4,4 m) högt, 10 alnar (6 m) bred och 15 alnar (9 m) lång. Vidare vagnbod, lagerbod och svinhus. Loge, lada, fähus och stall sammanbyggt. 5 alnar (3,3 m) högt, 10 alnar (6 m) brett och 23 ¾ alnar (14,2 m) längt. Alla hus flyttas.

Sammanfattning; 1 bostadshus (4,4 m högt, 6 m brett och 9 m långt), 3 bodar och 1 ladugård (3,3 m hög, 6 m bred och 14,2 m lång).

 

Det nya skiftade Möcklehult

Den gamla klungbyn splittrades genom en omfattande utflyttning av bostadshus, ladugårdar och bodar. Nya vägar anlades och åtminstone fyra nya brunnar grävdes. För varje fastighet tillkom en omfattande stängselskyldighet mot grannfastigheterna, dessutom behövdes stängsel inom den egna fastigheten för att skilja betesmark från åkermark.

Standardhuset i gamla byn tycks ha varit 6 m brett och 9 m långt. Höjden varierar, en del hus ha varit i två våningar, andra i en eller en och en halv våning. Som jag ser det finns sex av de sju husen kvar, alla i varierande omfattning tillbyggda och moderniserade. Det hus som är minst förändrat finns på den gamla fastigheten 2:3 (numera 2:26). På samma tomt finns även en loftbyggnad i ursprungligt skick bortsett från ett nytt tak.

 

Möcklehult Östra 2:8

Möcklehult Östra 2:8 är typisk för en utflyttad gård, kännetecknad av stora förändringar. Boningshuset är tillbyggt och samma gäller ladugården, tillbyggd i två omgångar. Under senare delen av 1940-talet blev den otillräcklig och omodern och ersattes då av en större och modern byggnad.

Enligt skifteshandlingarna var det ursprungliga huset en tvåvånings stugubyggnad under näver och torvtak. Den var 7,4 alnar hög, 10 alnar bred och 15 alnar lång, alltså en rektangulär byggnad 6 m bred och 9 m lång samt 4,4 m hög. För hjälp med flyttning och återuppbyggnad på den nya tomten fick byborna bidra med 122 dagsverken varav 7 med ök (häst eller oxe). Inom fyra år skulle flyttningen vara verkställd. Första våningsplanet bestod av kök med förstuga och ett rum samt andra våningsplanet av två rum varav det västra rummet saknade innertak och var således ett förvaringsutrymme. Trappan mellan de båda våningsplanen fanns på samma plats som idag. När jag växte upp kallade mormor och morfar det östra rummet på nedre botten för ”gamla stugan”.

Den ursprungliga stugubyggnaden är tillbyggd under senare delen av 1800-talet. Dels byggdes köket ut mot söder, dels gjordes en tillbyggnad (”nya stugan”) i två plan som en förlängning mot väster. I samband med utvidgningen av köket mot söder anlades en ny förstuga eller farstu i anslutning till trappan. Ytterligare en skorsten murades med sten och tegel. På baksidan av huset mot söder byggdes en köksingång även den med en farstu. Huset försågs även med ett tak som blev högra och brantare än det gamla. Det gamla näver och torvtaket ersattes med ett tegeltak. Troligtvis byggdes även glasverandan vid samma tidpunkt som alla dessa övriga arbeten. Sannolikt målades huset för första gången och färgen var Falu kopparröd och knutar målades vita.

Den ursprungliga ladugårdsbyggnaden var orienterad i öst-väst. Den blev tillbyggd, sannolikt under den senaste delen av 1800-talet. Tillbyggnaden gjordes som en vinkelbyggnad mot söder och försågs med en körbrygga. Som jag minns ladugårdsbyggnaden var taket av halm (slagtröskad råghalm) och spånstickor. På baksidan mot norr fanns en vandring för att driva ett tröskverk. Nästa utbyggnad genomfördes 1935 när en gödselstad byggdes som en vinkelbyggnad mot norr och den försågs med ett andra plan för lagring av hö (höskulle). Taket på nybyggnaden var av tegel. Ladugården utom gödselstaden revs 1948 och ersattes av en modern ladugårdsbyggnad såväl längre och högre än den gamla.

Undantaget byggdes under senare delen av 1910-talet. Gården elektrifierades 1938 liksom övrig bebyggelse inom Möcklehult Östergård.

 

 

Fastighetsförteckning

 

Fastighetsbeteckningarna har ändrats över tid, skogsskiften har sålts av och gamla fastighetsbeteckningar har ersatts av nya.

Från norr räknat berördes 7 fastigheter;

Littra A, 2:2, numera 2:28, danska ägare

Littra B, 2:3, numera 2:26, Maj-Britt Stork

Littra C, 2:4, numera 2:30, danska ägare

Littra D, 2:5, numera ny fastighetsbeteckning, ägare Lena och Göran

Littra E, 2:6, ägare Linda och Fredrik Helmersson

Littra F, 2:7, numera 2:9, ägare Olof och Runa Hjälmefjord

Littra G, 2:8, ägare Ekberg/Rydström

 

 

Möcklehult Västergård

Möcklehult Västergård, belägen tillsammans med Möcklehult Östergård, men väster om allfarvägen har jag inte ägnat några efterforskningar. Den bestod av sju eller åtta jordbruksfastigheter. Enligt generalstabskartan från 1875 fanns två gårdar kvar på platsen för den gamla klungbyn, två söderut på den mest höglänta delen i byn och fyra utmed vägen mot Nubbabygget.

 

Kartor av betydelse finns under fliken Kartor

Sture Rydström

Fästpunkt 12
DAVIDA KALLA HENNING

Normalt uttrycks genetiv med s men somliga dialekter har i stället ett a, exempelvis min småländska dialekt. När det inte räckte enbart med förnamnet på en person och det krävdes en närmare precisering för att undvika missförstånd var det vanligt att namnet kombinerades med namnet på en nära anhörig. Exempelvis kunde min mormor Adina kallas för Arona Adina där Aron var hennes man, alltså min morfar. När jag växte upp fanns i byn en lantbrukare som hette Henning Karlsson, dessutom pastor i missionsförsamlingen och kommunpolitiker – en välkänd och högst aktad man i trakten. Han kallades för Davida Kalla Henning, alltså i det här fallet inte en utan två preciseringar. Vilka var då David och Karl? Två generationer; David morfar född 1797 och Karl fader född 1844. Henning själv var född 1885.

Än idag är vi några stycken i trakten som känner till uttrycket Davida Kalla Henning, ett uttryck med rötter i sent sjuttonhundratal.

 

Möcklehult och Landskrona augusti 2019.

Sture Rydström

Fästpunkt 13
LOKALA NAMN PÅ FASTIGHETER

De gamla bondgårdarna i Möcklehult hade namn efter bonden som bodde och brukade gården såsom Rydströmas, Henningas, Carl Fritiofas eller Ivanas i Nubbabygget. Övrig bebyggelse på avstyckade tomter fick egna specifika namn. Husen byggdes från senare delen av 1800-talet fram 1930-talet. I följande sammanställning har jag börjat i norr och gått mot söder. Officiellt heter samtliga fastigheter Möcklehult, det lokala namnet finns i Församlingsboken (Hjälmseryds kyrkoarkiv).

  • 1:20   Ekeberg

  • 1:19   Björkholma

  • 1:17   Ekebacken

  • 1:28   Ekedal

  • 4:1     Ekelund 3

  • 1:15   Ekelund 1

  • 1:16   Ekelund 2

  • 1:26   Björkelund 1

  • 1:27   Björkelund 2

  • 1:25   Björkelund 3

  • 1:18   Granbacken (Bergslund)

  • 2:27   Hagalund (Sjöholma)

  • 2:21   Sjöholma
     

En liten lathund för den som inte har tillgång till den ekonomiska kartan med de officiella fastighetsbeteckningarna.

De tre första husen ligger öster om allfarvägen högst upp i byn. Kents är ett nyare hus från 80-talet och är inte med denna sammanställning. Ekedal ligger väster om vägen och norr om både skolan och skolbostaden. Ekelund 3 finns öster om vägen i backen ner mot vägskälet. Ekelund 2 är affären och Ekelund 1 första huset till vänster om vägen mot Lammhult. På vägen mot Nubbabygget ligger Björkelund 1 och 2. Björkelund 3 är gamla smedjan. Granbacken är det lilla huset vänster om vägen mot Lammhult och hitom bäcken. Bäcken är gräns mellan Jönköpings och Kronobergs län. Inom parentes kan jag nämna att denna länsgräns korsar vi sex gånger när vi åker till Lammhult. Slutligen har vi de bägge husen på vägen ner mot sjön, först Hagalund och sedan Sjöholma.

Sture Rydström

Fästpunkt 14
HÖSKULLE

Hoppa i höet är ett klassiskt nöje, inte minst för oss pojkar som växte upp på bondgårdar. Det fanns dock en annan sida med anknytning till höloftet, långt tuffare än att hoppa i höet.

Ladugårdar från 1800-talet hade ingen körbrygga där hölassen kunde köras in direkt på logen. I stället fanns en utbyggnad på taket med en dubbeldörr genom vilken höet lyftes upp till logen och sedan vidare upp på höloftet. Således tre olika arbetsmoment för vilka krävdes minst tre man - en som lastade av höet från hölasset, en som tog emot det på loggolvet och en som fördelade det uppe på höloftet. Arbete utfördes manuellt med högafflar.

Jag var minst och därför blev min plats högst upp på höloftet där jag tog emot höet och tryckte in det närmast innertaket och upp till taknocken. När solen gassade som värst på ladugårdsstaket blev det varmt som i en bastu. När dagens arbete var avslutat var det skönt att cykla ner till Grunnen för ett svalkande kvällsbad.

Bilden nedan är tagen runt 1930. Det är min morfar Aron, mina morbröder Herbert, Henry och Rune samt min mor Ruby. Utöver att det är ett fantastiskt personfoto visar bilden också den gamla ladugården som en gång stod uppe i den gamla oskiftade byn (Möcklehult Östergård). Laga skiftet genomfördes i slutet av 1840-talet när både mangårdsbyggnaden som ladugården flyttades till nuvarande läge där den var i bruk till 1948 då den revs och ersattes med en modern byggnad. Ladugårdstaket var av halm, slagtröskad för att stråna inte skulle knäckas. Taket över utbyggnaden med dubbeldörren var lagt med s.k. takspån.

Sture Rydström

Hökulle.png
Fästpunkt 15
STENBROTT – BRODERSKYSSEN

 

Den ena bilden visar ett gammalt stenbrott i Ivarsbygget och den andra en målning från Berlinmuren. Till synes inget gemensamt. Jo, kanske?

I Möcklehult och Ivarsbygget, två grannbyar på småländska höglandet, fanns under första hälften av 1900-talet ett antal stenbrott där det bröts blocksten för byggnadsändamål. Dessa stenbrott hade sin mest lönsamma period under 30-talet när all färdigställd sten exporterades till Nazi-Tyskland. I första hand levererades stenen till Berlin och Nürnberg i form av kubikmeterstora block.

Nürnberg är en speciell plats när det gäller nazisterna historia. Det var där nazisterna höll sina rikspartidagar under 30-talet och det var där som Nürnberglagarna från år 1935 instiftades, de lagar som fråntog judarna deras tyska medlemskap och det var i Nürnberg som Albert Speers visionära och monumentala byggnadsverk började byggas. Efter kriget var det också i Nürnberg som ledande nazisterna rannsakades, åtalades, dömdes och avrättades för sina brott mot krigets lagar. I Nürnberg går det verkligen att känna historiens vingslag . Jag har vandrat runt och sett kulhålen i Nürnbergdomen och resterna efter Albert Speers otroliga byggnadsverk. I dessa ruiner har jag stått och tittat på block av ”svart granit” och undrat, kanske har detta block kommit från min hemby för åttio år sedan.

Berlin känns annorlunda. Att vandra runt i Berlin ger en känsla av kluvenhet, dels en modern storstad, dels en historisk stad med en tragisk historia, en historia som mera handlar om människor än platser och byggnader. Dåtid och nutid förenas på platser som Olympiastadion, Brandenburg Tor, Check Point Charlie och speciellt Berlinmuren. Det är med grumlad glädje jag sitter på en uteservering i början av maj månad och njuter av vit sparris med hollandaise och ett glas Riesling samtidigt som jag tänker på de gamla stenbrotten i min hemby och minns mina tidiga uppväxtår under andra världskriget när hotet om krig fanns nära. Det som bar genom dessa orostider var min barnatro och tryggheten i familjen.

Broderskyssen eller den socialistiska kyssen blev berömd när de båda kommunistiska statscheferna Erich Honecker och Leonid Brezjnev fångades på en nyhetsbild i ett ömt ögonblick i samband med DDR:s 30-årsjubileum 1979.

Berlinmuren är till allra största delen riven. Ett av de resterande avsnitten utgör ett utomhusgalleri (East Side Gallery) där konstnärer från hela världen medverkat. Det kanske mest kända verket är Broderskyssen, målad av den ryske konstnären Dimitry Vrubel med en nyhetsbild från DDR:s 30-årsjubileum som underlag.

 

 

Bilden av Broderskyssen i detta inlägg i Svensk Nostalgi är ett snapshot som jag tog genom ett bussfönster i maj förra året. Stenbrottet i Ivarsbygget från 1913 och min bild av en målning på Berlinmuren från förra året i maj är två helt olikas bilder. Finns det något samband? Tveksamt även om jag själv inte tycker det. Så här ser jag sambandet.

Från ett stenbrott i Ivarsbygget levererades byggnadssten till Nazi-Tyskland. Nazisterna med Adolf Hitler i spetsen startade ett världskrig som ledde till att Tyskland delades och sedermera även till ett kallt krig mellan Sovjetunionen och USA/Västeuropa, en järnridå genom Europa, ett pampigt 30-årsfirande av DDR och byggandet av en stängselmur genom Berlin. På resterna av denna mur (Berlinmuren) kan vi sentida möcklehultsbor idag ”avnjuta” en målning kallad Broderskyssen.

Sture Rydström

Broderkyss.png
Broderkyss 1.png
Fästpunkt 16
SON DRÄPER SIN FAR

Offret hette Karl Adolf Johannesson född 1857, bysmed och handlare i Möcklehult. Han var ”slaf under rusdrycksbegäret”.

Låt oss gå bakåt i tiden, till annandag jul 1902.

Karl Adolf sitter i sin gungstol i köket och sover, redlöst berusad. Äldste sonen Johan Edvard kommer inrusande med en sten i handen, sinnet rinner över och han misshandlar sin far allvarligt (krossar pannbenet). Fadern dör på sjukstugan i Säfsjö den 27 januari 1903.

Fjärdingsmannen är på jakt efter sonen och han flyr till Amerika den 15 januari. Alla barnen emigrerar efterhand till Amerika och slutligen även Sofia. Tiden har då runnit iväg till 1927. Fotot nedan visar Sofia Johansdotter tillsammans med sju av sina åtta barn. Bilden är tagen i Califonien sent 1920-tal och finns numera i skolan i Möcklehult. Barnen var födda mellan åren 1883 och 1900. Själv var hon född 1861 och fick leva ett långt liv, hon blev närmare hundra år.

Son dräper sin far, kort historik sammanställd av Sture Rydström

Smea-Fia.jpg
Fästpunkt 17
Tanken svindlar

 

Jag har mina rötter djupt i den uråldriga småländska bondekulturen. Luffare och gårdfarihandlare som jag mött är förknippade med nostalgiska minnen. En luffare kunde komma sent på eftermiddagen, samtalade länge och väl med morfar på ladugårdsbacken, bjöds in till kvällsvarden för att omsider avsluta dagen med att gå och lägga sig i ladugården. Efter frukosten följande morgon fortsatte han sin luffarstråt. Mera vardagligt var det med smeden eller skräddaren eller skomakaren i byn – minns hur de imponerade med sin yrkesskicklighet. Kokerskor finns inte längre. Förr var hon självskriven inför bjudningar med många gäster såsom bröllop eller begravningar. Hon installerade sig någon dag i förväg och tog kommandot över köket. Jag kan försäkra att det inte saknades något på borden.

Allt är inte nostalgi. När jag häromdagen lite planlöst studerade husförhörslängder från tidigt 1900-tal fann jag en kvinna som var farmor till en av mina bästa kamrater. Jag har hälsat på henne många gånger, givetvis på det sätt som var brukligt uder 1940-talet genom att ta av mössan och bocka. I husförhörslängden var hon klassad som backstnuguhjon. (Hjon står för fattig människa beroende av hjälp. I gångna tider skiljde man på fattighjon, inhysehjon och backstuguhjon.)

Aha-upplevelser kan man få allt som oftast, senast fick jag en sådan när ett av mina barnbarn uppmärksammade mig på en Gallupundersökning rörande ungdomars syn på internet. Frågan var: Tycker Du att internet är viktigt för Dig? 60 % svarade ja, 40 % svarade nej. Det första som slog mig var hur oerhört många ungdomar kunde svara nej när de dagligen och stundligen använder internet. Alla människor är beroende av internet, vårt samhälle skulle snabbt kollapsa om internet stängdes ner. Kan det vara så att internet är så självklart så att det tas för givet? Kanske lika självklart som våra grundläggande behov, exempelvis lika självklart som att vi måste äta och sova för att kunna överleva. Kanske det finns många ungdomar som betraktar internet som en mänsklig rättighet?

Livet är märkligt. Ena stunden kan jag tänka på människor som korsat min väg såsom luffare, gårdfarihandlare, kokerskor och backstuguhjon för att i nästa stund fundera på om internet är en mänsklig rättighet.

Tanken svindlar!!!

 

Sture Rydström

Namnlös.png

"Sten för sten som lyfts med händer brutits upp med spett och järn. Vänts har tovan, vridits händer så att marken odlats fram.

 

Som en ram kring landskapstavlan slingrar stenmurar sig fram. Böjda ryggar, trötta armar gått till vila denne tappre odlingsman.

 

Stenig träda, jorden odlats mödans flit, bevisar stenens mur. Lönsamhetens tid är över här planteras gran och fur.

 

Tänk om stenar kunde tala mossa växer grön och grå. Här finns bo för liten svala åkern inte lönt att så." 

—  Maj Britt Stork

BERÄTTELSER AV BERTIL JOHANSSON, YNGVE NILSSON OCH ERIK

Bostadshuset till smedjan byggdes 1908 och här var det bageri. Bakar Lisa

bakade och sålde sina kringlor. En tid bedrev hon även caféverksamhet.

På huset satt en stor guldfärgad kringla

 

Herr Sandahl har också bott i huset med sin fru Madame. Sandahl var bagare i

Ohs. En dag när herr Sandahl var onykter tog han tag i spis röret och brände sig så illa på magen att han avled av skadan, året var 1931.

 

Gustav Sme köpte bostadshuset och byggde smedjan 1938. Gustav var känd som en stor stark karl. Han klarade av att sko alla hästar. Gustav arbetade även för att det skulle bli en festplats i Möcklehult. Smedjan har även varit cykelaffär med verkstad, bibliotek och haft rum för resande. (Gustav hade tidigare Smedjan som fanns hos Emma, Thors mamma)

 

Möbelfabriken byggdes 1946 och var en stor byggnad i 3 våningar. Fabriken

byggdes med hjälp av aktier som såldes i byn. Fabriken tillverkade bokhyllor,

byråer och radiobord. 1949 startade en brand som ödelade hela verksamheten.

Kvar blev endast pannrummet och där startade sedan Gustav Magnusson

Kvastskafts tillverkning, Gustav arbetade även som busschaufför. På samma tomt

startade Aldén ett Stenhuggeri det var 4 stenhuggare och 1 slipare anställda.

Tillverkningen bestod bl a gravstenar och dopfunt. Det fanns även två stenbrott i

Möcklehult. Den bröts och gick på export. Stenen drogs med 4 hästar fram till

järnvägen i Lammhult. En av dom anställda var Kalle Höna, han fick sitt

smeknamn i skolan då fröken frågade efter olika fåglar och Kalle räckte då upp

handen och svarade Höna, och sedan var det för alltid Kalle Höna.

 

Korte Kalle hade lumpbod i 4-vägskorsningen. En affär kom till byn på 1880-

talet. Den startades av Daniel Johansson, han var även grosshandlare. Affären

bedrevs till att börja med i bostadshuset. Affären lades ner i mitten på 1980-

talet.

 

När vågen byggdes mellan Ohs och Lammhult så var det Patron i Ohs som stod för kostnaden. Han satte upp vägtullar. Det visade sig senare att en av tullarna var så snäll att han släppte igenom utan att ta betalt. Då detta kom till Patron kännedom blev tullaren inkallad och utskälld. Tullaren tog dock så hårt vid sig att han tog sitt liv.

 

Det har även varit Mord i Möcklehult. Det var nära julen 1902 då sonen i huset

hade fått nog av sin onyktra och elaka fader. När fadern satt och sov klubbade

sonen honom i huvudet. Obduktionen ägde rum i Missionshuset. Sonen flydde

till Amerika och modern följde senare efter. I huset blev det senare

telefonstation där det stickades och syddes mellan samtalskopplingarna.

 

Missionshuset byggdes 1879 marken hade skänkts av Johan Fritiof Johansson

Tillbyggnaden kom till på 40-talet.

bottom of page