”Solen brann över backiga ängar och lummiga hagar med björkdungar och ekskog. Havren höll på att mogna på det stora bygärdet som ramades in av den längsta stenmur jag hade sett. Vi cyklade den dagen längs en väg som kallades Moagatan. Den bar ut bland åkrar och ängsmarker som låg söndagsstilla under en himmel där jag inte kunde se en molnstrimma. Lövskogar hägrade i solhettan åt alla håll. Längst bort på ägorna rann en bäck djupt nere mellan branta jordvallar. Den var gräns mellan byar, socknar, härader och län, och den hade en gång varit gränsen mellan två småländska land: Njudung och Värend.”