
Andra världskriget ur ett Möcklehultsperspektiv
FÖRUTSÄTTNINGAR, BAKGRUND
-
Personligt ansvar
-
Vår plats på jorden
-
Mina tidiga uppväxtår
UNDERSÖKNINGSMATERIAL, BAKGRUNDSFAKTA
-
Nyhetskällor – radio och tidningar
-
Politiska partier, samlingsregering
-
Tyskland och nazismen
-
Rasbiologi, tvångssteriliseringar och antisemitism
-
Krigets händelseförlopp
-
Transiteringen av division Engelbrecht
-
Krigslyckan vänder för Tyskland
-
Förföljelse av judar
-
Sveriges engagemang för Finland, Norge och Danmark
SLUTSATSER, PERSONLIGA TANKAR
-
Min egen upplevelse av andra världskriget
-
En annan tid, en annan värld
-
Mina morföräldrar
-
Mina tankar om andra världskriget
Sture Rydström
Efterforskningar och text
FÖRUTSÄTTNINGAR, BAKGRUND
Personligt ansvar
Vi är inte så många längre som minns hur det var att leva i skuggan av andra världskriget. Kriget började 1 september 1939 och slutade den 8 maj 1945. Under andra världskriget dödades mellan 50 och 60 miljoner människor, varav 6 miljoner judar. Jag heter Sture Rydström och är född den 15 september 1936. När kriget började var jag således tre år och när det slutade skulle jag om några månader fylla nio år. Jag växte upp på en lantgård i Möcklehults by på småländska höglandet (samma by som Peter Nilsson beskriver i boken Den gamla byn från 1997). Från sommaren 1942 är mina minnen av andra världskriget klara och påtagliga.
Vad visste vi på den småländska landsbygden om andra världskriget? Vad förstod vi? Hur tolkade vi den information som fanns? Hur såg vi på rasbiologi och tvångssteriliseringar? Vad visste vi om Förintelsen? Hur stor var risken för att Sverige också skulle dras in i kriget? Hur agerade våra politiker? Kände vi människor i Möcklehult skam och skuld?
Jag började först med fakta från tidigt 40-tal, men snart förstod jag att jag måste vidga perspektivet till 30-talet, även till 20-talet. Sveriges roll under andra världskriget har diskuterats och ifrågasatts i efterhand och därför har jag också jämfört tiden för andra världskriget med nutiden. Som underlag för mitt arbete har jag mina egna upplevelser som barn, studier av facklitteratur och detaljanalys av en lokaltidning.
Vår plats på jorden
Möcklehult var en stor by under första halvan av 40-talet med 12-14 aktiva lantbruk och en befolkning på 150 – 175 människor. Inga storbönder, de allra flesta gårdarna var på åttondels mantal. I byn fanns skola med 20-30 elever i sju klasser, affär, smedja, symaskinsagent, snickare och missionshus. I grannbyarna fanns skräddare och skomakare och ytterligare bönhus. Under denna tid fanns inga privata personbilar, enda sättet att förflytta sig var med cykel. Många äldre människor hade aldrig lärt sig att cykla. T.ex. inte min mormor och morfar, födda 1879 resp. 1887. I byn fanns vid denna tid endast ett par telefoner. För de flesta människorna i byn begränsades världen till den egna socknen med kyrkan och det lilla järnvägssamhället Lammhult, en dryg halvtimmas cykelväg österut. De som inte blev bönder eller dagsverkare flyttade hemifrån, i regel till någon av de närmaste städerna (Växjö, Värnamo eller Jönköping).
Huvudparten av byn elektrifierades 1938 – ett teknisk språng utan tidigare motsvarighet i Möcklehults historia. Fotogenlampor och karbidlyktor kunde sättas undan, framförallt kunde radioapparater bli var mans egendom. Det måste ha varit sensationellt att lyssna på nyheter och musik, med en gång öppnades ett fönster ut mot den stora världen som man i de småländska byarna långt ute på landet endast kunnat ana sig till. Tanken svindlar när jag idag försöker förstå 1930-talets verklighet. Äntligen nyheter och musik på lika villkor!
Det dagliga arbetet på gården utfördes manuellt med enkla redskap. Självhushållningen var omfattande. Vanliga livsmedel såsom socker, mjöl och köttvaror var ransonerade. Alla odlade grönsaker och plockade bär (blåbär, hallon och lingon). Kvinnorna kardade, spann och vävde. Det syddes och stickades hemma i köken. Jakt och fiske var viktigt.
Mina tidiga uppväxtår
Trots att vi levde i skuggan av andra världskriget minns jag med glädje mina tidiga uppväxtår med rötter i det gamla bondesamhället. Jag hade min barnatro. Det fanns fortfarande en levande landsbygd – en idyll som vi idag förknippar med Astrid Lindgrens litterära värld. Bland mina mest minnesvärda upplevelser är besök av luffare, en stunds samtal med morfar på gårdsplanen, därefter kvällsmat i köket innan ”gästen” gick ner till ladugården för att övernatta. Tänk att en luffare kunde vara ett fönster mot stora världen. Jag har också minnen av bönder som kommit farande på landsvägen, inte med häst som dragdjur, utan med kor, möjligen oxar. Vi barn sprang barfota i daggvått gräs och plockade smulton. Vi spelade fotboll och bandy och åkte skidor. Samtidigt var det en självklarhet att vi skulle hjälpa till med olika arbeten såsom bära in ved och vatten, mjölka, räfsa, sätta potatis, hässja hö, räkna in hönsen på kvällen, plocka sten på åkrarna mm. Listan skulle kunna göras hur lång som helst. Tidigt hade jag klart för mig att bonde skulle jag inte bli.
Min familj var min mor Ruby, mormor Adina, morfar Aron, mina morbröder Rune, Henry och Herbert samt moster Marianne.
UNDERSÖKNINGSMATERIAL, BAKGRUNDSFAKTA
Nyhetskällor – radio och tidningar
Hur fick vi veta vad som hände i omvärlden? Via två media nämligen radio och tidningar. Radiosändningarna sköttes av Radiotjänst, ett statligt monopol. Nyhetsförmedlingen bedrevs av Tidningarnas Telegrambyrå (TT) och stod under statlig kontroll. Fyra gånger per dag sändes nyheter och extrasändningar förekom inte, allmänheten skulle inte oroas i onödan. Huvuddelen av byn elektrifierades 1938 och först därefter blev radion var mans egendom. Fotogenlampor och karbidlyktor kunde därmed gömmas undan längst in en undangömd vrå.
Sverige var officiellt neutralt och styrdes av en samlingsregering . Nyhetsförmedlingen var underordnad vår neutralitet och nationella enighet. Under de första krigsåren undveks kontroversiella utrikespolitiska frågor. Politiska debatter förkom överhuvudtaget inte. När Tysklands framgångar i kriget mattades och ersattes av motgångar under andra halvåret 1942 skedde en omsvängning till större öppenhet i radiogrammen. Ämnen som tidigare undvikits kunde nu tas upp i föredrag och debatter.
Den andra nyhetskällan vid denna tid var tidningar. Alla hushåll hade en tidning och i Möcklehult stod valet mellan Smålands Dagblad (liberal, folkpartiet) och Smålandsposten(konservativ, högern).
För att få en uppfattning om nyhetsförmedlingen till den breda allmänheten under krigsåren har jag analyserat en lokaltidning, LandskronaPosten (konservativ). Jag har granskat politiska och militära nyheter med anknytning till Sverige och de olika krigförande länderna. Vidare har jag läst ledare (Land och rike) och en spalt där andra tidningar citerades eller refererades. Uttalanden av politiska ledare som Hitler, Stalin och Churchill fanns ofta att läsa.
Via TT (Tidningarnas Telegram) redovisas dagligen nyheter om riksdagens och regeringens arbete. Ofta fanns intervjuer med berörda ministrar. Nyheter om tyska permittentresor fanns att läsa. Många artiklar handlade om försörjningssituationen i Sverige, tillgången på mat och bränsle (kol och koks). Redan hösten 1942 fanns nyheter om judarnas utsatta situation. Ledarspalten avhandlade såväl inhemska som utländska spörsmål och någon avvikelse från Sveriges officiella politik förekom inte.
Jag blev positivt överraskad av att det så här i efteråt med facit i hand var så enkelt att följa de stora världshändelserna enbart med en lokaltidning. Jag blev också överraskad av att det fanns så många artiklar som handlade om inrikespolitiken. Däremot har jag svårare att utvärdera regeringens information om den egna in- och utrikespolitiken. Ett exempel på den begränsade information som gavs till allmänheten gäller den s.k. midsommarkrisen 1941 som jag återkommer till senare.
Numera kan man frossa i rörliga bilder från andra världskriget. Medan kriget pågick fanns för allmänheten bara ett alternativ nämligen korta journalfilmer som visades på biograferna innan spelfilmen började. För den stora allmänheten på landet var dessa korta journalfilmsstumpar inte någon informationskälla.
Politiska partier, samlingsregeringen
Nationellt var socialdemokraterna det största politiska partiet med ca 50 % av väljarna. Folkpartiet (numera liberalerna) och bondeförbundet (numera centerpartiet) hade vardera 12-13% av väljarna och högerpartiet (numera moderaterna) 16-18%. Slutligen hade kommunistpartiet (numera vänsterpartiet) 3-4%.
På landsbygden var röstfördelningen annorlunda. I vår socken Hjälmseryd med drygt 2 000 innevånare hade bondeförbundet drygt hälften av rösterna.
Nazistiska partier hade endast en marginell del av väljarna. Detta utesluter inte att det fanns sympatier för såväl nazismen som Hitler, inte minst inom bondeförbundet, det stora partiet på landsbygden. Frågan var aktuell under början av 30-talet. Tydligen var det så att krisuppgörelsen (kohandeln) 1933 mellan socialdemokraterna och bondeförbundet tog udden av de nazistiska tendenserna inom bondeförbundet (tidningen Socialdemokraten den 28 oktober 1935 i en hyllningsartikel till Per Albin Hansson inför hans femtioårsdag). ”Det är Per Albin Hanssons hittills största och märkligaste insats i svensk politik att han till den svenska demokratins räddning och till lycka för både arbetare- och bondeklass lyckades samla arbetare och bönder på en front.” I detta sammanhang bör även bondeförbundets ledare Axel Pehrsson-Bramstorp hyllas.
I samband med Sovjets anfall på Finland den 30 november 1939 skärptes läget väsentligt i Sverige. För att möta denna nya situation enades de politiska partierna om en samlingsregering som tillträdde den 13 december och bestod av representanter för de fyra stora politiska partierna (S, FP, BF och H). Samlingsregeringen fick ökade befogenheter jämfört med den tidigare regeringen och detta innebar att riksdagen i efterhand kunde godkänna regeringens beslut avseende statsbudgeten eller brådskande utrikespolitiska spörsmål. De inrikespolitiska stridsfrågorna lades åt sidan.
Tyskland och nazismen
Nazism eller nationalsocialism i Tyskland var antidemokratisk och stod för envälde och diktatur i vilken den enskilde individen var underordnad staten. Den ariska eller germanska rasen ansågs överlägsen andra folkraser. Nazisterna accepterade inte Versaillesfreden efter första världskriget utan ansåg att Tyskland hade rätt att expandera sitt territorium, främst mot öster (Lebensraum). Ett unikt tidsdokument som visar på begynnande förföljelser av judar är boken Farväl till Berlin av Christopher Isherwood, skriven tidigt 30-tal. Om den framväxande nazismen i Tyskland tidigt 30-tal finns ett avsnitt i Bödeln (1933) av Pär Lagerkvist, läs och bli omskakad.
Judar förföljdes tidigt och fråntogs sina politiska rättigheter genom de s.k. Nürnberglagarna från 1935 (bl.a. inskränkningar i det tyska medborgerskapet liksom i rätten till samliv och giftermål med icke-judar). Efter kristallnatten den 9 november 1938 försämrades judarnas situation radikalt.
Rasbiologi, tvångssteriliseringar och antisemitism
Den rasbiologiska rörelsen växte fram under tidigt 1900-tal. Enligt denna ansågs den vita rasen överlägsen andra raser och blandning av raser borde undvikas på grund av att rasblandning kunde leda till degenerering av arvsmassan. Rasbiologin diskuterades inte enbart i Tyskland utan runt om i Europa och USA. En enig svensk riksdag beslutade att påbörja rasbiologisk forskning 1921 och nästa år startade Institutet för rasbiologi i Uppsala sin verksamhet. Runt mitten av 30-talet upphörde det vetenskapliga stödet för rasbiologi. Under 20-och 30-talet är rasbiologiska tankegångarna etablerade i alla politiska partier. Ett tidstypiskt dokument är Carlssons geografibok (Folkskolans geografi). Den första upplagan från 1905 användes in på 30-talet i byskolan i Möcklehult. När dagens ungdomar läser denna bok tar de sig för pannan. Samtidigt som den ariska läran växte fram i Tyskland fick svenska skolbarn lära sig bl.a. följande; ursprungsbefolkningen i Australien beskrivs som ”svarta vildar… svagt byggda varelser… med stort huvud och långa armar… äga mycken skicklighet i klättring … då de komma åt äter de gärna människokött”. Vad sägs om ”rå avgudadyrkan”?
Jag har svårt att tänka mig att rasbiologi var en fråga för byborna i Möcklehult, det mest exotiska som kunde hände i vår by var när något ”zigenarfölje” (gängse språkbruk från denna tid) kom på besök en eller två gånger om året och underhöll med sång, musik och dans.
Tidigt 30-tal ansågs bl.a. sinnesslöhet och asocialt beteende som ärftligt. Nu handlar det inte längre om stora folkgrupper utan enskilda individer. Ett sätt att förhindra spridning av oönskade egenskaper var genom sterilisering. Världens första lag om tvångssterilisering instiftades i USA 1923. I Sverige lagstiftas om tvångssterilisering av en i stort sett enig riksdag 1934. Denna lag gällde fram till 1975 och den motiverades på rasbiologiska grunder. Efterhand ifrågasattes 20-talets rasläror och i stället motiverades lagen av samhällsnyttan. Steriliseringar genom tvång utfördes på psykiskt sjuka, sinnesslöa, handikappade, epileptiker och personer med asocialt och kriminellt beteende. Sådan far eller mor, sådant barn! Under åren 1934-1975 tvångssteriliserades mellan 20 000 och 30 000 personer, klart flest kvinnor. Antalet steriliseringar var som flest under senare delen av 40-talet.
Om rasbiologi inte var någon väsentlig fråga för folket ute i byarna var däremot tvångssteriliseringar en skrämmande verklighet där den enskilda människan inte hade mycket att sätta mot när myndigheterna drog igång utredningar och tolkade lagen bokstavligt. De som drabbades av myndigheternas godtycke var hjälplösa och kom att utsättas för livslångt lidande. Tänk att dåtidens kunskap om rasbiologi och tvångssteriliseringar på en mansålder blivit dagens rappakalja.
Judar levde sällan på landet, ännu mindre i småländska bondbyar. I den mån det kunde förekomma antisemitism måste den ha bottnat i tidstypiska fördomar, hörsägner eller språklig jargong som ingen la någon vikt vid. ”Tidsandan” är så här i efterhand ett svårfångat begrepp. Kan det ha funnits nazister som inte var antisemiter? Tattare förknippades med hästhandlare och var ett skällsord.
Krigets händelseförlopp
Den 1 september 1939 går Tyskland till anfall mot Polen. Dessförinnan den 23 augusti hade Tyskland ingått en icke-aggressionspakt med Sovjet den s.k. Molotov- Ribbentroppakten. Den 3 september förklarar England och Frankrike krig mot Tyskland. Nästa fas i kriget är Sovjetunionens annektering av de baltiska staterna den 3 oktober. Sovjetunionen anfaller Finland den 30 november (det s.k. finska vinterkriget), ett krig som slutar den 13 mars 1940 med att Finland förlorar stora delar av Karelen. Adolf Hitlers offensiv fortsätter den 9 maj 1940 med att Danmark och Norge invaderas. I maj utvidgas kriget med att Tyskland anfaller Frankrike via Holland och Belgien. I maj går Italien in i kriget på Tysklands sida. I mitten av juni tvingas Frankrike ge upp. Mellan Tyskland och England råder krig som utkämpas i huvudsak till sjöss och i luften.
Den 22 juni 1941 ändrar kriget karaktär genom att Tyskland inleder operation Barbarossa, nämligen ett massivt anfall mot Sovjet där även Italien, Rumänien och Ungern deltar. Nyheten rubricerades i Landskronaposten som ”HISTORIENS STÖRSTA KRAFTMÄTNING INLEDD”. Från axelmakterna var 4,5 miljoner soldater involverade. Sovjet kunde mobilisera en armé på mellan 3 och 4 miljoner man. Efter ryska bombningar av bl. a. Helsingfors går Finland in i kriget på Tysklands sida den 26 juni (det som i Finland kallas för fortsättningskriget). Tysklands framgångar är enorma, Leningrad belägras och de tyska trupperna närmar sig Moskva. Efterhand vänds krigslyckan och ryssarna tvingar de tyska trupperna att retirera. I början av 1943 hävs belägringen av Leningrad och i slaget om Stalingrad tvingas tyskarna att kapitulera den 30 januari 1943. Kriget på östfronten är förlorat. Även i ökenkriget i norra Afrika tvingas tyskarna att retirera.
Japan anfaller USA den 7 december 1941 genom ett massivt flyganfall på den amerikanska flotta i Pearl Harbor. USA går också in aktivt i kriget mot Tyskland.
Under 1943 fortsätter motgångarna för Tyskland på östfronten. Kriget i Nordafrika flyttas över till Sicilien och italienska fastlandet. Amerikanare och britter befriar Italien. De allierades motoffensiv på västfronten inleds den 6 juni 1944 med stora landsättningar av brittiska och amerikanska soldat i Normandie (Dagen D). Tyskland kapitulerar villkorslöst den 8 maj. USA fäller atombomber över Hiroshima och Nagasaki och Japan kapitulerar den 15 augusti 1945.
Transiteringen av division Engelbrecht
Någon dag efter inledningen av operation Barbarossa gav svenska regeringen klartecken för Tyskland att transportera division Engelbrecht om 14 712 man från Norge via Sverige till Finland. Förfrågan hade kommit inte enbart från Tyskland utan även från Finland och motiverades från finsk sida med att de tyska trupperna skulle ingå i Finlands försvar. Regeringen meddelade att beslutet var ”av engångskaraktär och saknade principiell betydelse” (LandskronaPosten den 26 juni 1941). I spalten med andra tidningars kommentarer fanns inga kritiska synpunkter, tvärtom tycks beslutet om transitering av tyska trupper genom Sverige som välmotiverad.
I efterhand har beslutet om division Engelbrecht kommit att kallas för midsommarkrisen eftersom socialdemokratiska riksdagsledamöter och statsråd hade avvikande uppfattning. Principfrågan var om detta var ett sätt att hjälpa Finland att anfalla Sovjet. Senare forskare har klarlagt den politiska processen timma för timma och det är fascinerande att se hur effektivt samlingsregeringen lyckades mörklägga beslutet avseende division Engelbrecht. En uppslitande politisk process utmynnade endast i en kortare kommuniké till TT (Tidningarnas Telegrambyrå). Lyssna gärna på Per Albin Hanssons radiotal den 29 juni 1941 (Sveriges Radios arkiv). Vem kunde ifrågasätta en statsminister med denna pondus och stämma?
Krigslyckan vänder för Tyskland
Jag har också följt den slutliga vändningen av kriget mellan Tyskland och Sovjet under hösten 1942 i Landskrona-Posten. Avgörande händelser är att ryssarna bryter belägringen av Leningrad och tyskarnas kapitulation i Stalingrad den 30 januari 1943. När belägringen av Leningrad bryts förmärks ökad oro från regeringens sida. Det talas om att trycket på Finland kommer att öka och kriget närmar sig Sverige. Av övriga nyheter kan nämnas att Norgehjälpen inbringat 3 miljoner kronor och att pengarna skulle användas för inköp av livsmedel. Förslaget om radiosändningar från riksdagen diskuteras men ifrågasätts av flertalet. Vidare kan läsas att det i januari fanns 9 000 norska flyktingar i Sverige och 3 000 av annan nationalitet. Påtagligt många artiklar denna tid handlar om folkhushållningsfrågor.
I trontalet vid riksdagens öppnande den 12 januari 1943 noteras ”att Sverige i oförändrad ställning kunnat bevara sina vänskapliga förbindelser åt alla håll”. Vårt folk manas därefter ”att ålägga sig försiktighet i tal och skrift och att icke väcka tvivel om vår neutralitet, lika mot alla”.
I England pågår en stor aktion för att förmå den engelska regeringen med W Churchill som premiärminister att vidta praktiska åtgärder i syfte att rädda de judar, som hotas av undergång i de ockuperade länderna.
Förföljelsen av judar
Judarna i Tyskland förlorade sina medborgerliga rättigheter genom Nürnberglagarna 1935. Kristallnatten i november 1938 är väl känd. Konferensen i Wannsee hölls den 22 januari 1942 och resulterade i beslut om att verkställa den slutliga lösningen av judefrågan (Förintelsen) .
Den 13 oktober 1942 hade Göteborgs Handels och Sjöfartstidning en artikel på första sidan med följande rubrik UTROTNINGSKRIGET MOT JUDARNA. Enligt denna artikel har 700 000 judar mördats i Polen. Enligt LandskronaPosten förflyttas norska judar till Polen den 29 november. Dessa fångtransporter finns också refererade i tidningar runt om i landet.
I december 1942 meddelar svenska regeringen Tyskland att man är beredd att ta emot återstående norska judar. 900 norska judar flyr till Sverige. Svenska kyrkan uttalar sig för mottagande av judiska flyktingar. I samma uttalande vänder sig kyrkan mot rashat. Enligt LandskronaPosten den 19 januari förklarar Goebbels att Berlin är fritt från judar.
Alla stora svenska tidningar skrev om förföljelse mot judar runt årsskiftet 1942/43. Den första boken om massmord på judar kommer i mars 1943. Regeringen meddelar offentligt den 2 oktober 1943 att samtliga danska judar är välkomna till Sverige. Utrikesminister Christian Gunther meddelar den 17 januari 1944 att allt kulturellt samarbete mellan Sverige och Tyskland upphört. Gustaf V telegraferar till Ungerns riksföreståndare i juni 1944 där han vädjar om att de ungerska judarna skall räddas. Raoul Wallenberg anlände till Budapest den 9 juli 1944 för att påbörja sitt arbete med att rädda ungerska judar. Som det första koncentrationslägret befrias Majdanek i Polen av ryska soldater den 23 juli 1944. Tidigt 1945 kommer referat och bilder från koncentrationsläger på västfronten som befriats av de allierade. Stort utrymme i pressen ägnades åt flyktingtransporterna med de vita bussarna.
Sveriges engagemang för Finland, Norge och Danmark
Sveriges engagemang för Finland i samband med vinterkriget 1939-40 mot ryssarna var omfattande (Finlands sak är vår), däremot inte för fortsättningskriget 1941-44. I finska vinterkriget deltog ca 8 000 svenska soldater som frivilliga men i fortsättningskriget endast 1 400. Utåt sett var samlingsregeringen och riksdagen enig när man gav tillstånd till transisteringen av division Engelbrecht genom Sverige. När Tyskland invaderade Danmark och Norge den 9 april 1940 ställdes vi inför ett fullbordat faktum. Efterhand som kriget fortskred ökade engagemanget för Norge och Danmark. Vi tog emot närmare tiotusen norska krigsflyktingar, drygt sjutusen danska judar och närmare åttiotusen finska krigsbarn.
En förbryllande situation måste ha förelegat försommaren 1941. I Norge stred norska och tyska soldater mot varandra, i Finland marscherade finska och tyska soldater sida vid sida in i Ryssland. Vem var vän, vem var fiende? Möjligen kan valet ha underlättats av att det hos bönderna i Småland fanns en utbredd rädsla för kommunismen i Ryssland. Om Hitler var pest var Stalin kolera.
SLUTSATSER, PERSONLIGA TANKAR
Min egen upplevelse av andra världskriget
Jag var rädd under kriget, mycket rädd och jag kände mig maktlös. Egentligen enbart en reaktion på de vuxnas känslor. Jag kunde inte förstå hur människor kunde döda varandra. Jag kunde inte förstå hur soldater slaktades på slagfälten, hur spioner och krigsfångar avrättades, hur oskyldiga människor dödades i bombräder eller svalt ihjäl. Jag ville veta mer. Jag tjuvlyssnade på vuxna när de diskuterade krigshändelser eller politiska frågor. Jag frågade mina morbröder om soldatlivet runt om i Sverige. Jag bläddrade i SmålandsPosten och Carlssons geografibok från 1905. Varken då eller nu har jag förstått att krig har sina egna lagar, sannolikt vill jag inte förstå.
Kriget slutade den 8 maj 1945, en solig och varm vårdag. Hela första skoltimman sjöng vi psalmer, stående vid sidan av våra skolbänkar. På Kungsgatan i Stockholm var det festyra.
En annan tid, en annan värld
Tidigt 40-tal var en annan tid och en annan värld. Vi i Möcklehult var då bybor, idag är vi EU-medborgare. Alla kände alla, alla hälsade på varandra. Vi hade ansvar för varandra, oceaner bort från dagens anonyma näthat. Vi hade något som dagens globaliserade människor inte känner till, nämligen bygemenskap. Cykeln har blivit ersatt av bil, tåg och flyg. Inga rörliga bilder, idag lever vi online, ständigt uppkopplade. Journalfilmer från andra världskriget har blivit underhållning på TV. Omyndiga ungdomar under tjugoett år som råkade ut för olycka och måste gifta sig fick söka nåd hos Konungen, underdånigast. Respekten för myndigheter var djupt rotad; prästen, läkaren, skolläraren och fjärdingsmannen var den tidens lokala myndighetspersoner – ”de som visste bäst”. Avståndet till makten i Stockholm kändes övermäktigt, jämför Bryssel idag. Sverige var ett klassamhälle med djupa klassklyftor och med demokratiska processer fjärran från vad som gäller numera sjuttio – åttio är senare. När vi pojkar hälsade på vuxna tog vi av oss mössan och bockade, flickor neg.
Politiska beslut, t.ex. inrättandet av institutet för rasbiologi och tvångssteriliseringar, togs av breda politiska majoriteter, numera med facit i hand är dessa beslut skambelagda. Vem var skickad att ifrågasätta våra politiker, när de dessutom var eniga i sina beslut. Självfallet baserades besluten på den tidens vetenskapliga sanning och inte på vantolkningar eller förfalskningar av samtidens forskning. Sedan lagen om tvångssteriliseringar togs 1934 har kunskapen om ärftliga sjukdomar i grunden förändrats. Inte så lätt alla gånger när facit finns i framtiden. Vilka misstag gör vi idag och vilka av dessa kommer att skuld- och skambeläggas av framtida generationer?
Viktiga politiska händelser i exempelvis Tyskland och Sovjetunionen blev kanske bara notiser i våra lokala tidningar. Hur värderade min mormor och morfar, födda på artonhundratalet, nazisternas maktövertagande i Berlin den 30 januari 1933 eller de s.k. Nürnberglagarna från den 15 september 1935? Jag kan bara gå till mig själv och se hur jag i dag värderar notiser om exempelvis militära konflikter (Ukraina och Mellanöstern). Som gräsrot kan jag känna mig vilse med alla reportage, intervjuer och analyser. För att inte tala om alla vinklade sanningar i sociala medier. Till sist ger man upp och ”bryr sig” inte längre. Detta återspeglar sig bland annat i det mycket låga valdeltagandet till EU-parlamentet i Bryssel. Hur upplevde de småländska gräsrötterna upptakten till det andra världskriget? Samtidsperspektivet är inte alltid så enkelt. Läsa ur facit är enkelt. Jag kan bara konstatera att det var en annan tid och skilda världar. Även de politiska partierna förändras, bara socialdemokraterna har behållit sitt namn från 30- och 40-talen.
Även inom Sverige fanns skilda världar. Människorna i städerna levde ett annat liv och hade sina minnen och värderingar av andra världskriget. Förutsättningarna för olika kulturaktiviteter, utbildning och nöjen var fundamentalt annorlunda. Mer än hälften av Sveriges befolkning bodde på landet vid denna tid, vilket kan vara lätt att förbise idag när landsbygd oftast klassas som glesbygd. Även slättbygderna var specifika med sina gods och herrgårdar där andra makthierarkier gällde.
De tiotusentals människorna i byarna i Småland kunde ha sina tankar men att påverka de stora politiska besluten var i praktiken uteslutet. Är vi missnöjda idag kan vi skriva insändare eller använda oss av sociala medier. Tidigt 1940-tal kunde i mångt och mycket ha varit 1800-talet. En väsentlig skillnad var dock elektrifieringen av landsbygden under 30-talet som öppnade upp för musik, underhållning och inte minst nyhetssändningar. Per-Albin Hanssons radiotal under beredskapstiden är klassisk radiohistoria.
När andra världskriget slutade i maj 1945 inleddes en ny tid, utvecklingen formligen exploderade på ett sätt som saknar motsvarighet under de trettontusen år som människor levt i våra trakter. Inte för inte lever vi i Antropocen? Homo sapiens – den tänkande människan! Det gamla bondesamhället är numera borta och inte heller saknat. Det är snart inte ens ett minne. Sedan andra världskriget har närmare en halv miljon bondejordbruk försvunnit. Jord- och skogsbruket är i grunden förändrat, fjärran från 30- och 40-talens ”Astrid Lindgren-idyller”.
Mina morföräldrar
Under tiden jag arbetat med mina tankar om andra världskriget har jag alltmer börjat fundera över hur annorlunda mitt liv blivit jämfört med mina morföräldrars. Vi har levt i så skilda världar med få beröringspunkter, inte mycket mer än att jag fortfarande tillbringar delar av sommarhalvåret på den gård där jag växte upp. Trots detta finns mina morföräldrar med mig dagligen i mina tankar. Jag är förvissad om att de fick leva bra liv. De bosatte sig i Möcklehult 1912 och livet var liksom för alla andra människor i byn alldagligt, fjärran från dagens slit- och slängsamhälle och globala livsstil. Jag tror att de fick sin glädje och trygghet hos familjen, släkten och gemenskapen med alla andra människor i byn och socknen, fjärran från dagens storstadsensamhet. Släktkalas, kafferep och besök i kyrkan i Hjälmseryd var högtidsstunder. Även vardagen kan vara en trygghet. Kanske en för enkel förklaring som behöver vidgas med resonemang om det mänskliga medvetandet, det genetiska lotteriet, tillfälligheter i livet mm. I det här sammanhanget räcker det dock med att jag är övertygad om att deras liv speglade hur livet i allmänhet var i de småländska byarna under 30-talet och tiden för andra världskriget och hur man förhöll sig till de stora in- och utrikespolitiska frågorna.
Mina tankar om andra världskriget
Gjorde vi som möcklehultsbor vad som var möjligt för krigets offer? Att hjälpa andra människor i nöd ser jag som en fråga om medmänsklighet, alltså något som är självklart för de allra flesta. Vi var som åskådare på en fotbollsmatch, vi såg spelet och kommenterade det men vi kunde inte påverka händelserna på plan. Vi var bara vanliga människor som trodde varandra om gott. För samlingsregeringen och riksdagen fanns en annan verklighet, nämligen den politiska och i den var vi inte delaktiga. När kriget tog slut i maj 1945 hade våra politiker med Per Albin i spetsen hållit Sverige utanför kriget och folkhushållningen hade fungerat. De hade varit realister men inte idealister. De begränsade insatser Sverige gjorde under krigets gång kan hänföras till våra grannländer Finland, Norge och Danmark. Först när kriget var slut kom hjälpinsatserna igång i större skala för de hjälpbehövande i de svårast drabbade krigsområdena.
Den 26 januari 2016 visade SVT en engelsk dokumentär ”Night will fall” om vad som mötte allierade soldater när koncentrationslägret Bergen-Belsen befriades senvintern 1945. Bilderna är outhärdliga, visar overkliga mängder utmärglade lik som soldater vadar igenom. Kan det vara så att det var bilder av detta slag som saknades för att folk i allmänhet skall förstå vidden av krigets vidrigheter?
Hur stor var risken för att Sverige skulle dras in i kriget var en av de frågor som jag ställde inledningsvis. Vilket hot kände människorna i Möcklehult? Hur agerade våra politiker? Nu så här i efterhand kan jag inte se att Sverige utsattes för något verkligt hot att bli indraget i kriget. Jag tror att Per Albin och samlingsregeringen inte heller upplevde att Sverige i praktiken utsattes för någon egentlig risk att bli indraget i kriget. Utåt sett agerade de annorlunda för att kunna hålla en hög beredskap och tysta kritik från både höger och vänster. I den lokaltidning jag studerat är det uppenbart att Sverige kunde drabbas direkt av kriget. Hotet om krig minskade under 1943 för att ebba ut under 1944. När det finska s.k. fortsättningskriget slutade i september 1944 fanns inget krigshot längre. Personligen tror jag att folk fick oroa sig mer än vad som var nödvändigt, i det här fallet både på gott och ont. Denna tid (beredskapstiden) hade sin egen speciella tidsanda, en mix av känslor som oro, vaksamhet, misstänksamhet, ovisshet. Den är svår att förstå så här i efterhand, speciellt för alla de som inte har egna upplevelser och minnen från andra världskriget. Beredskaps-tiden är nog det skede i mitt liv som är djupast rotad i mitt medvetande. Framför allt upplevelsen som sådan (att ha varit på plats) men också senare reflektioner som tankar och känslor.
Vi ska inte heller glömma att Sverige ligger i utkanten av Europa. Den europeiska delen av andra världskriget var i första hand en kraftmätning mellan Tyskland och Sovjetunionen samt i andra hand mellan Tyskland och England/Frankrike/USA. Sveriges roll i detta sammanhang var strikt neutralitet. Permittenttrafiken och transporten av division Engelbrecht genom Sverige från Norge till Finland har i Sverige orsakat en sentida svekdebatt. För Tyskland del måste dessa frågor varit marginella och inte utgjort skälig anledning att förklara krig mot Sverige. Den svenska järnmalmen var viktig för den tyska krigsindustrin men också en viktig svensk exportvara. Sverige var inte självförsörjande utan beroende av import av bl.a. energiråvaror (kol och koks), livsmedel och konstgödsel. Bristen på mat och bränsle under första världskriget var fortfarande en verklighet för många svenskar, inte minst i huvudstaden.
Några dagar in i augusti 1945 föll atombomberna över Nagasaki och Hiroshima. Vi blev djupt chockade och omskakade när två storstäder med hundratusentals människor kunde utplånas på några ögonblick. Snart skulle det kalla kriget kasta sin skugga över Europa. Den gamla skräcken för kommunismen och terrorn i Sovjet skärptes ytterligare. Kapprustningen mellan öst och väst blev ett dödligt hot, ett tredje världskrig med atomvapen kunde bli verklighet. Den totala förintelsen av Mänskligheten - självförvållad.
Elin Wägner blev med tiden småländska och bodde från 1927 till sin död 1949 i Berg, en grannsocken. Hon var aktiv pacifist och motståndare till nazismen. När kunskapen om den judiska Förintelsen i sin fulla vidd blev känd efter andra världskriget skrev Elin Wägner i ett brev till vännen och författarinnan Emilia Fogelklou 1945 följande; ”Vi har ju ändå räknat med att det finns vissa gränser som människor inte kan överskrida. Ett folk skulle inte kunna ge sig till att utrota ett helt folk”.
Hur skall jag som liten grabb sex till nio år gammal under första delen av 40-talet kunna sammanfatta mina känslor under andra världskriget? Kanske kan jag gå till Klas Åmarks monumentala verk om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen med titeln ATT BO GRANNE MED ONDSKAN. Genom att byta ut sista ordet i titeln tror jag mig kunna sätta ord på mina känslor om det andra världskriget. ATT BO GRANNE MED DÖDEN. Vad som bar genom denna oro och rädsla var min barnatro och tryggheten i familjen.
Som gammalt bokmal saknar jag en roman om andra världskriget med en småländsk bondfamilj i huvudrollen. Den skulle kunnat ha skrivits av Vilhelm Moberg eller Elin Wägner. Mina synpunkter om det andra världskriget ur ett lokalt perspektiv är endast ett enkelt vittnesbörd där de enskilda människorna inte fått komma till tals. Varje människa är unik och har sin egen berättelse trots vår gemensamma historia. Vi får alla vår stund på jorden för att sedan försvinna som skuggor in i historien.
Avslutningsvis - Sveriges roll under andra världskriget har diskuterats och ifrågasatts i efterhand. Jag tror inte att människorna i Möcklehult, en bondby långt ute på landet, för sin egen del kände någon skam eller skuld för Sveriges politiska roll när kriget slutade den 8 maj 1945. De kände en oändlig glädje för att kriget äntligen var över. En ny tid började.
Möcklehult och Landskrona den 7 oktober 2016
Sture Rydström
